kapitel 7. uppvaknande och yrvakenhet 807 en tilltalad tillerkändes i EKMRart. 6.3. Enligt bestämmelsen gällde bland annat att den anklagade ofördröjligen skulle underrättas om anklagelsen. En motsvarande bestämmelse fanns också i art. 14 i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Bestämmelserna hade visserligen inte transformerats till svensk lag, men Högsta domstolen fann ändå att Sverige inte borde godkänna ”en utevarodom som tillkommit under förhållanden som är oförenliga med grundläggande principer för rättsordningen här i riket och tillika oförenliga med Sveriges åtaganden enligt nämnda konventioner”.479 Innan utlämningsfrågan kunde bedömas måste utredas om den dömde underrättats om anklagelsen före dess prövning. Sedan det upplysts att så inte skett ansåg Högsta domstolen att det fanns hinder mot utlämning. I ett fall som handlade om utlämning av uppgifter enligt personalkontrollkungörelsen från en myndighet till en annan hävdade den som uppgifterna handlade om att han, som hade fått yttra sig inför myndigheten, borde ha rätt att överklaga ett sådant beslut. Rätt att överklaga tillkom emellertid bara den som hade begärt ut uppgifterna; den som uppgifterna handlade om hade ingen rätt att hindra deras offentliggörande. Den som uppgifterna handlade om begärde resning av Regeringens beslut, vilket Regeringsrätten avslog i RÅ1984 Bb 115. Regeringsrådet Petrén, som var skiljaktig, framhöll bland annat att regeln om att endast den som hade begärt ut uppgifterna hade klagorätt var motiverad av att opinionsbildningen skulle främjas, men det var inte aktuellt när uppgifter lämnades mellan myndigheter. Han ville bevilja resning så att målet kunde prövas av Regeringen med den utgångspunkten att klaganden hade talerätt för det fall beslutet hade gått honom emot. Ett svepande påstående om att bestämmelsen i 24 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken om presumtion för häktning vid misstanke om brott med minimistraff lägst fängelse två år stred mot inte närmare preciserade bestämmelser i EKMRoch 1966 års FN-konvention föranledde i NJA1985 s. 868 ingen kommentar från Högsta domstolen. Däremot fann Högsta domstolen i NJA1988 s. 572 att rätten till muntlig förhandling enligt art. 6EKMR skulle tillämpas i svensk rätt. En person hade underlåtit att inställa sig till en huvudförhandling i brottmål och dömts i sin utevaro. I överklagande till hovrätten begärde han bland annat offentlig försvarare till förhandling i hovrätten. Hovrätten avslog begäran om offentlig försvarare och avgjorde målet på handlingarna sedan parterna fått tillfälle att slutföra sin talan skriftligen. Högsta domstolen fann, efter klagan över domvilla, att den tilltalade visser479 NJA1984 s. 903 på s. 907. Se ävenNJA1986 s. 262.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=