konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 798 med att konstatera att avgörandet i målet bjöd på ”vanskelige avveininger av motstridende hensyn: på den ene side de hensyn som har begrunnet bestemmelsen i straffeloven § 135 a annet punktum [motsvarande hets mot folkgrupp] og på den annen side hensynet til ytringsfriheten og religionsfriheten”.453 De tre rättsfallen från år 1977, 1978 och 1981 tolkade förstevoterande sammanfattningsvis som att straffbestämmelsen måste ges en restriktiv tolkning, eftersom yttrandefriheten måste vägas mot diskrimineringsskyddet. I sammanhanget noterade förstevoterande att skyddet mot diskriminering på grund av etnicitet hade en förankring i internationella konventioner vilket skyddet mot diskriminering på grund av sexuell läggning saknade. Förstevoterande konstaterade att både yttrande- och religionsfriheten kunde inskränkas enligt grundlagen och internationella konventioner, bland annat EKMR, men att inskränkningar måste tolkas restriktivt. Uttalandena höll sig till viss del nära Bibelns texter, och i den delen kunde det inte vara fråga om hets mot folkgrupp. I andra delar innebar de ett hån mot homosexuella och utsatte dem för hat och ringaktning. Dessa uttalanden omfattades av straffbestämmelsen. Även om pastorns uttalanden skyddades av yttrande- och religionsfriheten, riktade de sig mot andra människors rättigheter. Straffbestämmelsen var därför tillämpbar framför yttrande- och religionsfriheten. Høyesteretts majoritet undanröjde byrettens frikännande dom och återförvisade målet dit. En ledamot, domaren Hellesylt, menade att uttalandena inte var så kvalificerat kränkande att de var straffbara. Hellesylt menade att straffbestämmelsen måste tillämpas med ännu större försiktighet än majoriteten hade menat. När det gällde skydd mot etnisk diskriminering, som hade stöd i internationella åtaganden, var Høyesteretts praxis som sagt spretig. Skyddet mot diskriminering på grund av sexuell läggning hade inget sådant stöd utan enbart stöd i strafflagen, så det hade kunnat vara ett skäl för att ge yttrande- och religionsfriheten större spelrum. Så skedde emellertid inte, utan Høyesteretts beslut gick ut på att pastorn borde fällas. Rättsfallet visar egentligen baraatt en avvägning mellan motstående rättigheter skulle ske, menhur den skulle ske blev inte mycket klarare än tidigare. Frågor om yttrandefriheten och internationella åtaganden uppkom också i Rt. 1985 s. 1421, där frågan om mortifikation är väsentlig. Det innebär att ett ärekränkande uttalande, som inte visats sant, kan förklaras dött och 453 Rt. 1984 s. 1359 på s. 1362.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=