kapitel 7. uppvaknande och yrvakenhet 781 tinget, der – ved siden af domstolene – er befolkningens værn mod vilkårlige overgreb”383 inte hade fått möjlighet att bedöma alla aspekter av avvecklingen. Frågan om reglering kontra expropriation uppkom också i UfR1987 s. 1, där staten hade lagstiftat för att hindra en höjning av vissa läkararvoden. Østre landsret fann att det i grund och botten var fråga om reglering av en viss näring. I de delar lagen hade ändrat en överenskommelse om arvoden som redan hade trätt i kraft, ansåg landsrätten att det för tiden efter den dag då staten hade kunnat säga upp avtalet, förelåg giltig lagstiftning. För den tid för vilken uppsägning inte längre varit möjlig hade lagen enligt landsrätten ingripit i en äganderätt som var skyddad enligt 73 § grundlagen. I den delen var lagen grundlagsstridig. Højesteret menade med en ganska intetsägande motivering – att ”indgrebet efter det foreliggende [må] ses som et led i lovgivningsmagtens almindelige indkomstpolitik”384 – att det inte alls var fråga om något expropriativt ingrepp. Motiveringen är märklig, särskilt som Højesteret inte besvarade frågan hur staten genom lag kunde komma från ett avtal med kringgående av dess uppsägningstid. Enligt 43 § grundlagen kan ingen skatt åläggas eller ändras utom genom lag. I UfR1977 s. 31 hade en kommun ålagt en hotellägare en avgift på 8 000 kr för att få ställa upp en spelautomat, och i UfR1977 s. 37 hade en kommun ålagt en hotellägare en avgift på 50 eller 100 kr vid ordnande av offentlig dans. Storleken av denna typ av avgifter skulle enligt en lag om restaurangverksamhet beslutas av kommunerna. Frågan var om denna delegation var grundlagsenlig. De berörda hävdade att avgifterna skulle ungefärligen ersätta den faktiska kostnaden för tillsyn och kontroll, medan kommunerna hävdade att de kunde bestämma avgifternas storlek efter fritt skön. Vestre landsret fann i UfR1977 s. 31 inte att 43 § grundlagen hindrade delegation i lag till kommun att fastställa beloppen, även om avgifterna skulle anses vara skatter. Någon begränsning till att beloppen skulle täcka kostnaderna fanns då inte. Højesteret tog uttryckligen fasta på det senare ledet i argumentationen och fastställde domen i övrigt, vilket får uppfattas som att Højesteret också instämde i att delegationen var möjlig enligt 43 § grundlagen. I UfR1977 s. 37 fördes liknande resonemang. Det konstaterades också att en förvaltningsrättslig lik383 UfR1981 s. 394 på s. 400. 384 UfR1987 s. 1 på s. 7. Skatter och avgifter
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=