konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 196 Om det inte kan ges säkra exempel på hur domarna dömde när grundlag och lag samtidigt aktualiserades, kan det i alla fall diskuteras hur de skulle kunna tänkas ha reagerat. Omen dansk, finsk, norsk eller svensk underrättsdomare år 1860 fick in ett mål, där kärnfrågan var om en lag stod i strid med grundlagen eller om en förordning var utfärdad i en fråga som krävde lags form, – hur skulle han agera? I Finland sammanträdde lantdagen inte förrän 1863, varför inga nya allmänna civil- och kriminallagar hade tillkommit under perioden. Frågan kunde dock uppkomma om kejsaren-storfursten ensam utfärdat en förordning inom det område där ständernas samtycke krävdes. En finsk domare somnyligen hade läst Palméns handbok kunde av det organiska statssynsättet närmast dra slutsatsen att påbudet skulle tillämpas. Motsatsvis kunde Wibelius’ handlande i Fänrik Ståls sägner – som utkom detta år – inspirera till kontroll av om lagstiftningen skett på obehörigt sätt. Om f.d. häradshövdingen Theorell i Södra Möre härads domsaga i Sverige rådfrågades av sin efterträdare491 skulle han sannolikt råda denne att inte tillämpa en förordning som gick in på det område där ständernas samtycke krävdes. Stöd härför kunde domaren också få genom Vollerts artikel i Juridiska föreningens tidskrift. Om Theorell höll fast vid sin linje från år 1851 skulle han råda den nye häradshövdingen att trots allt tillämpa en lag som stredmot någon av de rättigheter som fanns (kunde anses finnas) i regeringsformen. Var den nye domaren självständig och kreativ, kunde kan med stöd av lagutskottets betänkande år 1829 och inspirerad av vad han läst av Story och Tocqueville underlåta att tillämpa grundlagsstridig lag. Eftersom riksdagen inte varit särskilt entusiastisk över vare sig lagutskottets betänkande eller Theorells ämbetsberättelser, och då kungen ansågs vara domstolarnas symboliska överhuvud, kunde det dock förväntas att domaren följde de påbud som utkom från kungen utan att ifrågasätta dem, oavsett om riksdagen borde ha tillfrågats. 1855 års diskussioner i Juridiska föreningen visar att majoriteten av domarna var följsamma mot givna påbud, oavsett om riksdagens samtycke till föreskriften rätteligen borde ha funnits. Det längsta de gick var att tolkningsvis försöka finna ett fungerande sammanhang mellan de synbarligen motstridiga föreskifterna. I Norge var förordningar bara av provisorisk art, och det var de egentliga lagarnas grundlagsenlighet som aktualiserades. En norsk domare som fann 491 Han frånträdde häradshövdingeämbetet år 1858 och avled 1861. Jan Eric Almquist, Lagsagor och domsagor i Sverige med särskild hänsyn till den judiciella indelningen, bd I, Stockholm 1954, s. 388, bdII, Stockholm 1955, s. 202.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=