RB 71 vol1

kapitel 2. öppenhet för möjligheter 181 På grund härav, och då talan inte heller stöddes av grundlagens övergångsbestämmelse nr 2,440 ”hvorefter de forinden Pensionsloven entledigede Embedsmænds Pension skulde bestemmes efter de tidligere fulgte Regler”,441 ogillades käromålet. För att börja från slutet: Kungens resolution kunde inte anses kontraktsmässig eller som en bindande utfästelse. Här skiljer sig behandlingen av ämbetsmannafrågor markant från norsk rättspraxis. Riksdagen hade inte beviljat medlen till Knuths pension och kungen hade stadfäst finanslagen, och därmed var saken avgjord. Påpekandet att resolutionen hade utkommit efter det att grundlagen antagits kan syfta dels på att en resolution därefter måste bedömas i ljuset av grundlagen, det vill säga med beaktande av att kungen inte själv utan stöd i aktuell finanslag kunde utfästa någon pension, dels på att den aktuella pensionsutfästelsen inte omfattades av övergångsbestämmelsen. Här stod således ett förhastat utfärdat löfte och därmed skyddet för en välförvärvad rättighet – i vart fall om greve Knuth varit i god tro – mot grundlagens förbud för kungen att bevilja utbetalningar utan stöd i finanslagen. Danska domstolar skyddade inte ämbetsmännen mot lagstiftaren. Jämför vi med Norge hade, förutsatt att kungens resolution skulle anses bindande, finanslagen presumerats inte kränka någons rätt, något som sannolikt hade inneburit att domstolarna hade reparerat lagstiftarens misstag och gett Knuth den utlovade pensionen. Å andra sidan kan sägas att grundlagen skyddade riksdagen och därmed skattebetalarna mot självsvåldiga utfästelser från kungens sida, och i så fall är fallet ett exempel på konstitutionell kontroll av att kungen hade handlat inom sitt bemyndigande. I så fall uppkommer åter frågan om Knuth borde ha insett att utfästelsen var beroende av att den bekräftades i finanslagen, något som domstolarna inte uttryckligen bedömde. År 1862 klargjordes att 1851 års pensionslag grundade rättigheter som kunde göras gällande vid domstol. Højesteret slog fast att pensionslagen gav de i 22 § grundlagen omtalade ämbetsmännen ”en lovhjemlet Berettigelse, som i fornødent Fald maa kunne gjøres gjældende ved Domstolene”.442 I själva saken – som handlade om huruvida käranden på grund av påstådd misskötsel av ett domarämbete skulle ha nedsatt eller full pension – biföll 440 ”Indtil den i § 22 bebudede Pensionslov udkommer, vil enhver Embedsmand, der efter samme Paragraphs Bestemmelse bliver afskediget, erholde Pension efter de hidtil fulgte Regler.” 441 JU1853 s. 390-391. 442 Højesteretstidende, bd 6, 1862, s. 579.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=