kapitel 2. öppenhet för möjligheter 147 såtligen antagen grundlagsstridig lag.265 Eivind Smith har uppfattat Stang som att olydnad mot lagstiftningen endast kunde visas i extrema situationer och att han egentligen talade om medborgerlig motståndsrätt mot förtryck.266 En sådan uppfattning om Stangs ståndpunkt kan, som Jens Arup Seip framhållit, föras tillbaka till föreläsningar som T. H. Aschehoug höll åren 1862-63.267 Morgenstierne, däremot, åberopade Stang till stöd för lagprövningens existens, även om det krävdes att åsidosättandet av grundlagen var klart; han kritiserade också att Stang kopplade samman frågan med medborgarnas lydnadsplikt mot lagarna.268 Langeland har konstaterat att Stang var en representant för den ’smala’ prövningsrätten i motsats till en bredare, mera politiskt orienterad lagprövning.269 Stang satte uppenbarheten sombeviskrav, men man går för långt omman tolkar uttalandet som att man måste finna utrett i det enskilda fallet att lagstiftaren uppsåtligen åsidosatt grundlagen. Uppsåtet är – vilket jag anser framgår tydligt vid en närmare läsning av det citerade stycket – ett hypotetiskt argument för uppenbarhetsrekvisitet: Är motstridigheten uppenbar måste lagstiftaren, somCastberg och Eckhoff också har lyft fram, antas ha uppsåtligen åsidosatt grundlagen, vilket legitimerar domstolarnas rätt att träda in. Detta följer av orden ”saa aabenbar uforenelig [---] maa antages forsætligen” och ”ikke udgaae eller kunne udgaae”. Någon efterforskning av lagstiftarens uppsåt är alltså överflödig. Enmotstridighet kan ju vara så klar och tydlig att man kan anta att lagstiftaren var införstådd med den, fast den i själva verket beror på att lagstiftaren inte förutsåg den situation som föreligger i det aktuella målet. Grundlagens rättighetsgarantier skyddas således i fler tänkbara fall än de extrema kupp- eller förtryckssituationerna. Uppfattningen att Stang skrev i Falsens anda kan jag därför inte dela. Falsen tillämpade Montesquieus uppfattning om domaren som lagens mun utan rätt att pröva lagars grundlagsenlighet medan Stang accepterade en prövning i uppenbara fall. Hittills har Stang i en norsk kontext setts som en restriktiv uttolkare när det gäller lagprövningen, men hans lära är väl utvecklad i en nordisk jämförelse. Detta gäller i synnerhet om man nu återknyter hans argumentation till 1822 års 265 Slagstad 1990 s. 162 eller 2001 s. 261. 266 E. Smith 1993 s. 68, jfr s. 175-176. Se också Holmøyvik 2007 s. 772. 267 Seip 1990 s. 9. 268 Bredo (von Munthe af) Morgenstierne, ”Høiesterets Adgang til at tilsidesætte Lovbestemmelser som grundlovstridige” i Rt. 1913, s. 449-450. 269 Langeland 2005 s. 316.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=