konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 146 detta, utan att en klar gräns kunde dras. Denna gräns drog han mellan å ena sidan statsmakternas rätt att själva bedöma gränserna för sin verksamhet och å andra sidan deras eventuella åtgärder som låg klart utanför vad som kunde omfattas av en sådan bedömning.257 Han talade apropå 97 § grundlagen om kravet på uppenbarhet och att de sistnämnda åtgärderna ”ikke udgaae eller kunne udgaae fra Andet end forsætlig Villie”258 från berörd statsmakt att sätta sig över grundloven. Vissa grundlagsregler (nulla poena sine lege, förbudet mot retroaktiv lagstiftning, habeas corpus, tryckfriheten)259 var till sitt innehåll sådana att deras föreskrifter också gällde domstolarna, varför de innebar att den dömande makten måste åsidosätta däremot uppenbart stridande bestämmelser eller befallningar från övriga statsmakter.260 Aschehoug återgav Stangs uppfattning på så sätt att domstolarna skulle åsidosätta en lag eller ett stortingsbeslut ”naar den indeholder ett saa aabenbart Retsbrud, at den er uforenelig med enhver tænkelig Fortolkning af Grundloven og altsaamaa betragtes som en forsætlig Krænkelse af denne”.261 Frede Castbergs sammanfattning år 1930 av Stangs ståndpunkt var att domstolarna var bundna av lagen om inte det måste antas att lagstiftaren uppsåtligen hade satt sig över grundlagen.262 Torstein Eckhoff har gjort samma tolkning.263 Dessa tolkningar ligger ganska nära Stangs text, och det blir inte alldeles klart om det är uppenbarheten eller lagstiftarens uppsåt som är det väsentliga. De antyder emellertid att uppenbarheten och lagstiftarens uppsåt inte är samma sak. Lie gick längre i sin tolkning och sade att endast grova, uppsåtliga grundlagsbrott kunde föranleda åsidosättande och att detta låg ”utenfor de praktiske muligheters grenser”.264 Slagstad har menat att Stang skrev i Falsens anda även om Stang erkände en mycket begränsad prövningsrätt, som dock knappt var en sådan eftersom frågan handlar om lydigheten mot en upp257 Stang 1833 s. 548-553. 258 Stang 1833 s. 549. 259 96 och 97 §§ 99 § 1 st. och 100 §in fine GrL 1814. 260 Stang 1833 s. 548-553. 261 Aschehoug 1885:1 s. 353 eller 1893 s. 365-366. 262 Castberg 1930 s. 331, även densamme, Norges statsforfatning, bd I, 1 uppl., Oslo 1935, s. 211, 2 uppl., Oslo 1947, s. 220 eller 3 uppl., Oslo 1964, s. 168. 263 Eckhoff 1975:2 s. 184. 264 Stort. bet. 1923 V13 Lie s. 46. Stang i senare diskussion
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=