justitia et prudentia, kapitel 2 96 Aktörernas roll var central i rättsbildningsprocessen under 1600-talet, och både parter, ombud och domare var involverade. De rättsliga ombuden under första hälften av 1600-talet var många gånger inflyttade till Sverige och hade tagit med sig ett kontinentalt rättstänkande hit. De första verksamma ombuden/advokaterna var utbildade i en annan rättskultur och i ett annat rättssystem än det svenska. Deras bruk av begrepp och argument bidrog till nya inslag i den svenska testamentsrätten och ny rättsbildning utvecklades. Hovrättens rättsbildning skedde således många gånger under påverkan av andra länders lagar och rättslig litteratur. Hovrättens inställning till romersk rätt och andra främmande rättskällor förändrades under 1680-talet. Under hela 1600-talet hade det funnits en irritation över att domstolarna inte alltid tog hänsyn till den svenska rätten – adeln hade till exempel på 1670-talet ondgjort sig över hovrätternas lagtolkning i civilmål260 – men det var först under Karl XI:s envälde på 1680-talet som reaktionen mot bruket av dels de främmande rättskällorna, dels den icke-nedtecknade rätten blev tydlig. Ett karaktäristiskt drag hos en enväldesstat var härskarens motvilja mot en fri rättskällelära. Istället krävdes, i absolutistisk anda, lydnad för den egna rätten och kungens förordningar och påbud. En som utnyttjade de nationalistiska strömningarna var rättsvetenskapsmannen Carl Lundius den yngre, som anpassade sina rättsliga teorier till enväldets styrelseskick och teoribildning (se avsnitt 4.3.1). Motviljan mot den romerskrättsliga receptionen kan till viss del förklaras med en vurm för det nationella, men också politiska intressen låg bakom. Adelns maktintressen hade spelat en viktig roll för receptionen av romersk rätt i Sverige. Högadeln, som fram till 1680-talet hade fått stora förläningar av staten, använde sig av den romerska rätten för att stärka sin ställning och underbygga sin makt. Genom att hänvisa till den romerska rättens auktoritet och tillämpa densamma i överdomstolarna, där adeln hade de främsta ämbetena, kunde högadeln identifiera lämpliga bestämmelser för att säkra sina positioner och sina kommersiella intressen. Det kunde bland annat gälla avtalsfrihet, äganderätt till jord, köp, testamente och så vidare. Det var därför ingen slump att receptionen av den romerska 259 Posse, Johan August 1850 s. 135. 260 Jägerskiöld, Stig 1963d s. 102. 2.2 ”Så många hufvuden, så många lagtolkare”: rättsbildningen i 1600-talets överrätter259
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=