justitia et prudentia, kapitel 3 130 en klar och tydlig instansordning där det inte rådde någon tvekan om hur ett överklagande skulle behandlas. Rättegångsordinantians ingress tog upp de brister som fanns inom domstolsväsendet och rättskipningen. Kungen hade dagligen fått ta emot klagomål från undersåtar som menade att ”lag och rätt icke blifwer tilbörligen handhaffd” och att rättvisa inte skipades på ett sådant sätt som ett ”wälbestält Regemente kräfwer”.384 Rättegångsordinantian innehöll vidare bestämmelser om hur instansordningen skulle iakttas och hur den nya kungliga hovrätten skulle se ut. Kungen hade ”upprättat och stagdat wår Konungzlige Hoffrätt och Öfwerste Doom uthi wår stadh Stockholm, hwilken wij så uthi wår när- som frånwaru gifwe macht at döma Konungzdoma”.385 Den kungliga domsrätten delegerades nu till hovrätten, som kunde liknas vid ett ”justitiekollegium”. Bruket med räfstoch rättarting övergavs, och de som ville överklaga domar fick istället bege sig till hovrätten i Stockholm.386 Hovrätten skulle alltså enligt de nya bestämmelserna döma i kungens ställe och fungera som en högsta domstol. Tanken var att hovrätten skulle utgöra sista instans för de mål som vädjats dit med undantag för livssaker – det vill säga i princip alla dödsdomar – vilka kungen fortfarande hade benådningsrätt för. Dessa mål skulle alltså underställas kungen innan de verkställdes.387 Kungen gjorde vidare ett förbehåll i fullmakten för den nya hovrätten. Där stadgades att kungens rätt att upphäva eller ändra felaktiga domar skulle bestå: hans rätt att ”bryta alle Skrocksocknar och Offsocknar efter Lagen [skulle vara] oförkränkt”.388 Genom 1614 års rättegångsordinantia fick Sverige för första gången ett fast ämbetskollegiummed en noga reglerad sammansättning. Rättegångsordinantian var starkt präglad av rådsaristokratins ökade inflytande efter Karl IX:s död, vilket inte minst framträdde beträffande hovrättens sammansättning av frälse och ofrälse ledamöter.389 384 1614 års rättegångsordinantia (Schmedeman s. 133). 385 1614 års rättegångsordinantia p. 10 (Schmedeman s. 137). 386 Petrén, Sture 1964 s. 50. 387 1614 års rättegångsordinantia p. 17 (Schmedeman s. 139). 388 Svea hovrättsfullmakt den 16 februari 1614 (Schmedeman s. 142). Uttrycket ”skrockoch offsockner” hade sitt ursprung i den svenska landslagen från mitten av 1300-talet. Där stadgades beträffande kungens domsrätt att kungen hade rätt att återbryta alla ”skrock- och offsockner”, dvs. rätta domar som antingen avkunnats på falska grunder och vittnesmål (skrocksocknar) eller som dömts allt för strängt (offsocknar). Begreppet tycks dock har försvunnit ur bruk redan under första hälften av 1600-talet. 389 Rystad, Göran 1963 s. 178.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=