de l i i 169 Den ideologiska diskussionen flyttades dock till den akademiska arenans utkanter efterThyréns bortgång.Vikten av att värna ommänniskovärdet framhölls exempelvis i olika forum men mer som en allmänmänsklig uppgift och inte kopplat till grundläggande fri- och rättighetsfrågor i regeringsformen. Likaså diskuterades preventionsteoriernas införlivande mer pragmatiskt och på samma vis gavs mothugg från den klassiska straffrättsskolan och Uppsalaskolan. Detta resulterade i att ett renodlat individualpreventivt perspektiv inte fick fäste i Sverige.Någon klar vetenskaplig skolbildning kan således inte skönjas i reformarbetet. Den sociologiska skolans behandlingsorienterade gren har visat sig spela en teoretiskt styrande roll, samtidigt som inflytande från flera skolbildningar kan urskiljs inom fångvården från1930-talet fram till ikraftträdandet av1945års reform. Dit hörde inte minst inflytandet från den italienska skolan. Mycket talar för att praktikens män lutade sig mot olika skolbildningar och modeller när de pragmatiskt formulerade1945års reform av frihetsstraffen. Individen fick en mer framträdande position efter demokratiseringsprocessen på 1920-talet och denna framskjutna position synliggörs i kriminalpolitiken eftersom frågorna i hög utsträckning rörde fången och dennes rehabilitering. Det var avgörande för socialdemokraterna att komma ifrån den dubbelbottnade synen på kriminella för att underlätta dessas återinträde i samhället. De uttalanden som fälldes om fångarna vid Svenska Kriminalistföreningens möte hösten 1942 exemplifierar denna styvmoderligt färgade inställning, samtidigt som den ger uttryck för tanken att institutionalisera eftervården för att underlätta deltagande för frivilliga hjälporganisationer. Först i SAP:s partiprogram1944 blev straffverkställighetsfrågorna berörda. Det gav uttryck för att intentionerna bakom fångvårdsreformen var att åstadkomma radikala förbättringar av fångarnas villkor genom individuell behandling i en funktionell anstaltsmiljö. Denna undersökning visar också att de kriminalpolitiska frågorna drevs på ett pragmatiskt sätt, vilket innebar att de nya grepp som föreslogs som regel inte var obeprövade. Förfaringssättet var detsamma beträffande de partiella reformerna, som den så kallade mellanklassen med smärre lättnader för fångarna, men symboliskt utgjorde den ett trendbrott mot den tidigare restriktiva fångvårdspolitiken. De pragmatiska dragen var sannolikt en avgörande faktor vid uppslutningen i riksdagen kring reformen i december 1945.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=