nnan jag bör jade ar b eta som bebyggelseantikvarie hade jag aldrig haft anledning att besöka en domstol, och för att vara ärlig hade jag inte ens reflekterat över att det fanns ett tingshus i staden där jag bodde. Kanske existerade det i marginalen av mitt medvetande, som en institution bland andra, men byggnaden var inlemmad i kvartersstrukturen och framstod som vare sig vacker eller ful. För mig var den en myndighet snarare än ett hus. Med den formlösa föreställningen om vad ett tingshus är, anställdes jag i september 1997i det så kallade Dokumentationsprojektet, vars syfte var att dokumentera landets domstolsbyggnader “ur kulturhistoriska och rättspolitiska aspekter”.1 Bakgrunden var den stundande strukturomvandling som fick till följd att 96tingsrätter kom att slås samman till 48. Under drygt två år arbetade jag med kartläggningen och utan erfarenheterna från projektet och tillgången till det stora material som blev dess resultat, hade följande avhandling inte haft den form eller det innehåll den har. Domstolsorganisationen har förändrats många gånger i det förflutna. Idag är det domstolsverket som ansvarar för alla rättegångslokaler i Sverige, underrätter som överrätter, men under tidsperioden 1734-1970 var ordningen en annan. Då gällde lagbestämmelsen om tingshusbyggnadsskyldighet som innebar att invånarna i härader och tingslag var ålagda att bekosta och underhålla sin egen domstolsbyggnad.2 Lagstiftningen fastställde att tingshuset skulle rymma en sal så stor som krävdes och två kammare, men i övrigt gav den inga direktiv och härads borna fick bygga efter eget huvud och förmåga. i nl e dn i ng 14 I 1 Syftet formulerades i informationschef för domstolsverket Lars von Knorrings välkomstanförande vid seminariet “Tingshus i tid och rum”1992, Jönköping, publicerat i seminarieskriftenTingshus i tid och rum Ett rätts- och kulturhistoriskt seminarium i Domstolsväsendets InformationsCentrum, Jönköping, 1992. 2 1734 års lag, Byggningabalken (BB), Kap 26 §4. Ba k g r u n d
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=