Därefter upprättades en offentlig dokumentation i form av ett brev som skulle innehålla bestämda, formaliserade uppgifter. I Catharina Anderssons avhandling, som handlar om kvinnors olika inträden och vistelser i kloster 1250-1350, kan man utläsa att två tredjedelar av alla ingiften* var värderade i värdeenheten markland eller i värdeenheten attungar. Gåvan för att inträda i klostret var värderad. I de brev där jordegendomen inte var värderad nämndes den bara vid namn.4 Här ser vi att egendom förhållandevis tidigt värderades i Sverige, om än inte i monetära termer utan i ett jordmått. Det fanns således ett offentligt värderingssystem som inte kunde manipuleras av den enskilde. För svensk del skulle också en gåva beseglas av givarens närmaste arvingar, de som hade eller skulle kunna komma att göra anspråk på den egendom som skänktes. Deras sigill utgjorde bevis för att de godkände gåvan och storleken på gåvan.5 Olika typer av gåvor hade sina begränsningar i fråga om hur mycket man fick ge.Arvsgåvor begränsades av lagstiftning om arvs- och könsordning;morgongåvors storlek begränsades av givarens sociala tillhörighet; donationer till kyrkor och kloster begränsades av att givaren endast kunde ge en viss procent av sin förmögenhet. Beseglingen var därför viktig, särskilt när man gav mer än lagen föreskrev: beseglade släktingarna så hade de godkänt transaktionen och kunde inte i efterhand kräva tillbaka den del av gåvan som översteg det lagen stipulerade. Det laga fånget gåva kunde väljas som transaktionsform framför andra former som försäljning eller arvsgåva, eftersom gåvoformen kunde vara ett sätt att komma undan regler som begränsade en persons möjligheter att göra vad han eller hon ville med sin egendom, till exempel arvs- eller bördsregler. När ett barn gått i kloster blev det inte längre arvsberättigat; då kunde man som förälder l a g a f å n g f ö r m e d e l t i d e n s k v i n n o r o c h m ä n 78 * Ingiften = gåva föräldrar ger när ett barn ska inträda i kloster. 4 Andersson 2006, tablå 1, 2, 3. 5 Gunneng 1989, s. 82; DS 577 i vilket påven 1274 klagar över att donationer i Sverige inte var giltiga utan arvingars samtycke.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=