sätt fått hennes samtycke till detta. Likaså borde samtycket framgå om han sålde sina syskons arv tillsammans med sitt eget arv. Om han bara sålde sin egen jord, tycks det som om han inte behövde någons samtycke. Endast om hans son var myndig och inte tänkte köpa bördsjorden, behövde han sonens sanktion eftersom denne var först i bördsordning. En kvinna däremot tycks oftast behöva en mans samtycke när det var dags för försäljning av hennes egen jord, vilket jag visat i annat sammanhang.23 Jag återkommer till kvinnorna under egen rubrik. Av karakteristiken ovan av ett typiskt försäljningsbrev blir det uppenbart att det i senmedeltidens Sverige inklusive Jämtland fanns en garanterad offentlighet kring försäljningen genom värderingen och mätningen av jorden på tinget, vilket infördes i brevet som också sigillerades av några av vittnena. Man sålde flera gårdar, hela eller delar av gårdar, jordar, dvs. åkrar eller åkerlappar, ängar och andra betesmarker. Man sålde kvarnar och fiskevatten: i Finnveden oftast tillsammans med en gård; i Jämtland oftast separat, och kvarnarna var mindre (så kallade skvaltkvarnar) än dem i Finnveden. 16 procent av alla försäljningar i Jämtland var försäljningar av skvaltkvarnar eller fiskevatten. På 1300-talet var det framförallt fiskerättigheter som såldes, medan försäljningen av kvarnar och kvarnströmmar var vanligast under 1400-talet. I Finnveden såldes aldrig fiskevatten separat. Kvarnar såldes också för det mesta tillsammans med annan egendom, dvs. gårdar. Den största skillnaden mellan områdena var att i Finnveden såldes hela gårdar inklusive till exempel kvarn, bärande skog, vatten och liknande, medan i Jämtland såldes delar av gårdar, fiskevatten och kvarnar. Den minsta andel som gick till försäljning i Jämtland enligt mitt material utgjorde en fjärdedel av gården.Vanligast var l a g a f å n g f ö r m e d e l t i d e n s k v i n n o r o c h m ä n 168 Vad man sålde 23 Larsson, G. B. 2003.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=