sade sig detta vara den vanligaste skattesatsen samtidigt som en fjärdedels gård betalade ett halvt skinn i skatt.122 Den första kända gåvan skänktes 1362av kung Magnus Eriksson till Skedulf Botulfson med familj och hans efterkommande arvingar mot 6hermelinskinn årligen.123 Här ser vi att man från kronans sida förutsatte att denna släkt skulle vara bofast på gården, eftersom gåvan inte bara gällde så länge som familjen levde utan även gällde för de efterkommande. Detta innebar att gården blev innehavarens odaljord enligt norsk lag. I just det nämnda fallet visade det sig att mannen dog nio år senare och att hela gården tillföll hans hustru och även ytterligare jord.124 Gåvorna till denna familj var mer omfattande än dem som gavs till andra familjer.Det rörde sig inte heller om ödegårdar utan om kung Magnus egen kungsgård i Näs socken.Vi ser också att kravet på motprestation var högt: hela sex hermelinskinn. Trots att det i de flesta fall rörde sig om gåvor av ödejordar uppstod det kring dessa gårdar konflikter om vem som ägde dem. Tvisterna löstes på tinget och resulterade ofta i att rätten genom dombrev fastställde den rätte ägaren eller föranledde till utgivandet av ett nytt gåvobrev, utfärdat av den nye regenten.125 I de allra flesta fall var det gårdar och jordar som skänktes, men det finns också exempel på att fiskerättigheter skänktes av kronan; det kunde till och med vara av intresse att få myrar och betala skatt för dem.126 Även ärkestiftet skänkte under årens lopp själastugan i Ragunda till familjer som kunde underhålla gården och betala skatter och avgifter som gengåva till ärkebiskopen.127 l a g a f å n g f ö r m e d e l t i d e n s k v i n n o r o c h m ä n 118 122 JHD II 13,30, 278. 123 JHD I 92. 124 JHD I 99. 125 JHD II 46, 92, 103, 124, 181, 254. 126 JHD II 155, 324. 127 JHD II 226.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=