1 0 inomnordiska kondikter. Eher det att Finland blivit självständigt, ställde Sverige på den lokala befolkningens initiativ krav på Aland. Nationalismen var särskilt stark i de nya staterna Norge och Finland. Finland strävade länge efter en annektering av Fjärrkarelen, och mer eller mindre officiellt understödda krigståg både före och eher freden i Dorpat försämrade förhållandet till den östra grannen under 1920-talet. Norska expansionplaner riktade sig norrut och västerut. Spetsbergen (Svalbard) tillerkändes Norge på 1920-talet, men planerna på en annektering av Ostgrönland strandade på danskt motstånd i början av 1930-talet. Tiden mellan världskrigen var de internationella konfliktmedlingarnas guldålder, och både Sverige och Norge böjde sig för de skiljedomar, som gick dem emot. Demokratin i form av allmän och lika rösträtt samt parlamentarismen segrade överallt i Norden, dock inte utan svårigheter. Föregångslandet var Norge, där parlamentarismen i praktiken påbörjats redan år 1884, och den år 1898 stadgade allmänna rösträtten för män utvidgades år 1913 till att även omfatta alla kvinnor. I Danmark hade parlamentarismen segrat år 1901, men kungamakten gjorde ert sista försök att hävda sin ställning i den s.k. “påskekrisen” år 1920. Allmän och lika rösträtt hade införts genom den nya Grundloven 1915, som även demokratiserade riksdagens ‘överhus’, landstinget. I Sverige skedde det första parlamentariska regeringsskiftet i samband med unionsupplösningen år 1905, men ännu år 1914 kunde högern, trots bristande parlamentariskt underlag, och kungamakten hävda sin ställning genom bondetåget och det s.k. ‘borggårdstalet’, och parlamentarismen segrade slutgiltigt först år 1917. Riksdagen beslöt om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor år 1919, och denna grundlagsändring antogs slutgiltigt år 1921. I Finland hade allmän och lika rösträtt införts år 1906, men riksdagen var fullkomligt maktlös under förtrycksperioden i sluter av autonomitiden; den allmänna frustrationen över riksdagens oförmåga att genomdriva reformer har setts som en bidratrande orsak till inbördeskriget år 1918. Trots ‘den vita sidans’ seger i kriget ledde bl.a. Tysklands nederlag i första världskriget till införandet av parlamentarismen genom Regeringsformen år 1919. En stark presidentmakt fick ersätta de strandade monarkiplanerna, och Finland förblev en slags halvdemokrati fram till år 1944, eftersom i synnerhet den yttersta vänsterns möjligheter att agera politiskt kraftigt beskars, och yttrandefriheten främst gällde för den segrande sidan i inbördeskriget. Införandet av allmän rösträtt ledde till benådande snTkeförändringar på det politiska fältet överallt i Norden, och även till en polarisering mellan de borgerliga partierna och arbetarrörelsen. Förloraren var i allmänhet venstre/liberalerna, som dels tappade en stor del av sitt väljarunderlag både till höger och till vänster, dels förlorade sin vågmästarroll och klart placerade sig på den bor-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=