45 utomden allmänna, välkända språkliga konservatismen hos lagspråkets förvaltare i alla tider, så vill jag här nämna tre psykologiska faktorer med inbyggd konserverande effekt: (1.) byteströgheten: det är enkelt och invant att använda en färdig formulering; att formulera om kräver ett visst mått av ansträngning och uppmärksamhet på att innehållet inte blir förvanskat; (2.) den rättsterminologiska effekten: det är tänkbart att det kan ha tett sig riskabelt att ändra en etablerad (formelartad) rättsterminologisk formulering till något som i och för sig borde vara likvärdigt, men som kanske ändå inte skulle gälla som »samma sak». Omvårdnadär t.ex. inte samma sak rättsligt sett som vårdnad i nutida svenskt lagspråk. Från fornvästnordiskan (Flateyarbök I, 47) anförs ett exempel av Klaus v. See, där skillnaden mellan det allmänspråkliga fvn. uttrycket setja å kné ’sätta (ett barn) i el. på knät’ och det rättsspråkliga knésetja ’acceptera (barn) som fosterbarn’ utnyttjas av Haukr i hans mellanhavande med konung .^thelstan (v. See 1964, s. 9). (3.) den socialpsykologiska effekten: det tycks för allmänheten ligga något oroande eller hotfullt i tanken att ändra något som är gammalt och invant. I företalen till några medeltidslagar - UL och FrostL - använder man uttryckssätt som visar att lagstiftaren (åtminstone vill påskina att han) endast motvilligt och av tvingande skäl vill införa ändringar i det bestående {»vi villeej utan tvingande skäl ändra gammal lag och ej otillbörligt finnapå ny», SLL UL, s. 5). Det väsentliga är att detta avslöjar att den som önskar ändra det bestående utgår från att detta kommer att möta motstånd (jfr Frostatingslova s. XI). Ett uppenbart och påfallande exempel på denna lagspråkets envisa konservatismfinner man i KrLL, Köpmålabalken 9:1. Det sägs där följande angående s.k. inlagsfä, dvs. mobil egendomsom en person deponerat hos en annan: Stiels thet fdC eller brinder eller waldtags,fölgis beggias thera saman, tha wari thet ogilt. (Om den egendomen brinner eller med våld bortföres och om samma sak händer med egendom tillhörande den som mottagit det deponerade, så vare detta ogillt (dvs. mottagaren av det deponerade är inte gentemot deponenten ansvarig för dennes förlust). Denna regel kan ordagrant följas tillbaka till MELL KpB 6 och därifrån tillbaka till VmL KpB 8. En mycket näraliggande formulering återfinns i UL JB 17. Det är alldeles uppenbart att först MELL:s redaktörer tagit regeln i sin ordagranna lydelse från en svealag, möjligen från VmL, möjligen i stället från en numera förlorad handskrift av UL som ordagrant överensstämmer med VmL KpB 8. Därefter har redaktörerna för KrLL tagit regeln helt oändrad från MELL.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=