RB 61

139 1247. Redan från 1140-1150 finns emellertid Knut den heliges i Danmark gåvobrev på åtskilliga gods till den ännu ej färdigbyggda S:t Laurentiikyrkan i Lund, där kungen bl.a. skänker »terra illa quam /Epe, filius Thorbiorn in Lunde pro pace sua emendavit». DS 26. Någon forndansk översättning av denna urkund finns dessvärre inte. Den äldsta källan till kunskap omtermanvändningen blir därför den latinska parafras på Skånelagen somärkebiskopen i Lund, Andreas Suneson, utförde mellan åren 1206 och 1215. Somexempel kan då nämnas att mot SkL:s iorp i kap. 13, 51 och 76 (i SSGL 9) svarar Parafrasens terra i kap. 5, 38 och 39. Det kunde kanske tyckas som omdetta i stället skulle vara ett klart och enkelt exempel på den omvända processen, översättning från forndanskan till latin. Verkligheten var nog dock något annorlunda. Andreas Sunesons verk är inte en ren översättning utan delvis ett slags bearbetande parafras. Den latinska terminologi och det juridiska begreppssystem han hade som bakgrund hade han lärt sig under sådana juridiska studier i Paris och Bologna somvar vanliga för blivande kyrkomän (jfr Tamm1996, s. 257 f.; Horby 1985, s. 19; Munk Olsen 1985, s. 75 f.). Andreas Sunesons Parafras - i vilken han förklarar att den världsliga lagen skall anpassas efter Guds lag - visar bl.a. vilka latinska rättsuttryck somefter hans mening är synonymer till forndanska rättsuttryck (jfr Fenger 1977, s. 56; Bartlett 1994, s. 290). Ett intressant faktum är nu att motsvarande ord i medellågtyskan, erde, f., vid sidan av den ursprungliga betydelsen ’jord’, också har betydelsen ’Landbesitz, Landgut’ (Lasch-Borchling, s. 579), dvs. samma rättsliga betydelse som fdan. iorp. Denna senare betydelse finns dock inte betygad i något annat västgermanskt fornspråk, inte heller i gotiskan. Det nordligaste västgermanska fornspråket på fastlandet och det sydligaste nordgermanska fornspråket, två grannspråk således, uppvisar alltså samma betydelse hos de två mot varandra svarande orden. Formen hos respektive ord gör det dock omöjligt att tänka sig att det ena språket lånat ordet oförändrat i den nya betydelsen av det andra språket. Formen iorp har som bekant uppstått genom s.k. brytning kombinerad med synkope, en process som anses vara samtida med omljuden och höra hemma i den senare urnordiskan (omkr. 550-800) (jfr Wessén 1958, s. 10 ff.). Man skulle då ha fått tänka sig t.ex. att ett fornsaxiskt ertha i en icke anträffad betydelse motsvarande mit. erde ’Lantgut, Lantbesitz’ skulle ha givit upphov till den rundanska motsvarigheten till det forndanska iorp i motsvarande betydelse. Detta låter sig inte tänkas somett resultat av enkel språkgeografisk spridning lika lite som det omvända händelseförloppet. Man skulle i så fall tvingas förutsätta ett funktionslån. Ett sådant ter sig dock sannolikare från det språk som vid tidpunkten utövade det stora kulturella inflytandet, nämligen latinet. Det enklaste måste då vara att uppfatta ordens betydelser i medellågtyskan och forndanskan somresultatet av två parallella funktionslån efter lat. terra. Vad skulle då ha varit skälet till att de tvåspråkiga kyrkliga företrädarna i 900-talets Danmark - med avvikande från den gängse termen land — valde

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=