134 termer inte byttes ut på en gång, återspeglar därför förekomsten av flera termer för samma sak skilda tidslager i texten. I vissa lagar, t.ex. den danska ESjL, är den terminologiska mångfalden så stor och motsägelsefull att den bara tycks kunna förklaras somett resultat av omfattande kompilation. En semantisk konsekvens av receptionen av den romerskrättsliga begreppsstrukturen blev att subkategorierna i den ursprungliga nordiska begreppsstrukturens andra substrukturnivå - ICKE-BOANKNUTEN resp. BOANKNUTEN EGENDOM- förlorade sin terminologi. De rättsliga begreppskategorierna somsådana motstod dock mycket väl den nya begreppsstrukturens utmaning. Under andra namn - t.ex. torghköp resp. hemföda - levde de kvar under hela medeltiden och ännu längre i svensk rätt. 5.6. Sammanfattning I detta kapitel har jag försökt ge en tolkning av vad som hände, begreppsligt och terminologiskt, när den romerskrättsliga begreppsstrukturen recipierades i det fornnordiska lagspråket. Med utgångspunkt från den ursprungliga totala nordiska (begrepps- och) termstrukturen har jag redovisat att den första uppsättningen subkategoritermer för den recipierade romerskrättsliga strukturen hämtades från den nordiska termstrukturen genom utvidgande omtolkning. Termen för IMMOBIL EGENDOM hämtades från den överordnade nordiska termstrukturen. Den blev landi norr/väster, men - på grund av ett redan inträtt termutbyte - iorf i söder/öster. Termen för MOBIL EGENDOM hämtades från den underordnade nordiska strukturen. Den blev varianten lauss eyrir, lausir aurar, pl., i norr/väster men bofiS, bolfce i söder. På Gotland valde man varianten oyrar (örar). Under medeltidens och den begynnande nya tidens förlopp spreds lös- uttrycken till hela återstoden av Norden och trängde alltmer ut konkurrerande mobiltermer. Ursprunget till den utvidgande omtolkningen av land och av lauss eyrir och vehikeln för /ö^-uttryckens spridning söderut/österut var troligen den allittererade förverkandeformeln vid nidingsverk, fyrirfarit landi ok lausumeyri. Bakgrunden till förverkandeformelns förekomst i samtliga norska lagtingslagar torde delvis ha varit behovet av riksgiltig verkställbarhet för domar för de allra svåraste brotten. Receptionen av den romerskrättsliga begreppsstrukturen och dess verkningar på den ursprungliga nordiska terminologin samverkade med den pågående termutbytesprocessen. Resultatet blev dels en dubbel subkategoriterminologi, dels en långtgående och skenbart godtycklig terminologisk mångfald. Denna mångfald kan emellertid enklast tolkas som en direkt återspegling av skilda ålderslager i lagtexten.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=