129 komma senare än allra senast i slutet av 1000-talet. Jag utgår från att det är osannolikt att formeln har tillkommit i Västergötland och därifrån spritts norrut genom hela Norge. I relation till Vikenbygden och Norge som helhet bör Västergötland ha varit mindre av ett maktcentrum och mera av en gränsprovins. Formeln bör rimligen ha tillkommit i Norge. Enklast torde nog vara att uppfatta de bevarade lagtexterna som ett slags fryst bild av hur långt förverkandeformeln hann spridas söderut, innan den stoppades av att land hade hunnit bytas ut mot iorp. Slutsatsen blir då att denna formel - sominnehöll land- måste ha hunnit till Västergötland senast vid förra hälften av 1000-talet för att den nya termen jgrd å sin sida - på väg norrut - skulle hinna spridas över hela Norge och helt slå ut land i fri ställning redan innan de äldsta delarna av GulL och FrostL hann skrivas ned. Detta tycks nämligen vara konsekvensen av att land helt och hållet saknas i icke-bunden ställning i det äldsta norska lagspråket. Hittills har vi då endast diskuterat spridningen som ett rent språkgeografiskt fenomen. Denna analys bör dock sammanhållas med den kronologi för land som appellativ som återspeglas i ortnamnen. S^erheim framhåller att det inte förekommer någonting i de äldre norska land-n^mnen somvisar kristen påverkan. Han drar slutsatsen att land inte var produktivt efter kristendomens införande och att de belagda landnamnen därför i stort sett bör vara tillkomna före 900-1000 (Sxrheim 1999, s. 43; jfr Wahlberg 2001, s. 31). Detta stämmer fullkomligt med och bestyrker resultaten av den språkgeografiska analysen. Man kunde kanske invända mot detta resonemang och påpeka att förverkandeformeln — trots utbytet till jgrd i fri ställning — ändå levde vidare i Magnus Håkonssons landslag från 1274-76. Kunde den då inte lika gärna ha spritts längs hela Norges kust även efter termbytet? Mitt svar på denna fråga är att man skarpt måste skilja mellan å ena sidan spridning i samtiden av en term till nya geografiska områden, och å andra sidan, tradering av en redan befintlig men ålderdomlig termtill nyredigerad lag. Att förverkandeformeln kunde leva vidare i MHLL berodde just på att den redan fanns etablerad i äldre lag. På motsvarande sätt har - som redan nämnts i 1.5.5.1. — t.ex. den fsv. termen inlaghsfa^ kunnat traderas ända in i nutida svensk lag (inlagsfä i Handelsbalken 12:2). En helt ning i samtiden. Så länge man en rent språklig företeelse, så måste rimligen denna formel innehållande en föråldrad, utgående termha haft svårt att sprida sig utanför det område där den en gång etablerades. Annorlunda vore om formelns spridning kunde tänkas delvis ha varit ett resultat av kunglig maktutövning. Då måste emellertid genast påpekas att Västergötland - dit förverkandeformeln faktiskt hann sprida sig - inte såvitt känt är har lytt under någon norsk kung. Eormelns spridning dit kan därför inte påstås vara något resultat av kunglig norsk maktutövning. Det förefaller därför nödvändigt att acceptera tanken att spridningens upphörande i annan sak är förutsättningarna för en terms geografiska spriddiskuterar förverkandeformelns spridning som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=