173 ren i romersk och internationell privaträtt samt juridisk encyklopedi. Hermanson efterträddes som professor i statsrätt och internationell rätt år 1910 av Rafael Waldemar Erich (1879—1946). Medan litteraturen under autonomitidens början hade varit helt obetydlig (del II, s. 199 ff.), uppnådde den finländska rättsvetenskapen under senare delen av 1800-talet en kvalitet och kvantitet, somtål en jämförelse åtminstone med den svenska juridiken.Behovet av juridisk litteratur blev större, då man på grund av de ökade rättsliga skillnaderna inte längre utan vidare kunde använda sig av i Sverige utgivna läroböcker. Också i Finland stod den juridiska fakultetens lärare för huvuddelen av litteraturen. Flertalet monografier var i själva verket specimina för olika tjänster och led somsådana av samma svagheter sommotsvarande alster i Sverige. Först år 1899 avskaffade man kravet på en särskild avhandling för varje ny tjänst och gick över till att bedöma sökandenas meriter på grundval av hela deras produktion. Läroböcker skrevs främst av professorn i respektive ämne. Sådana läroböcker var dock förhållandevis sällsynta, och de ersattes ofta av föreläsningar, som även i Finland publicerades med föreläsarens tillstånd, men utan dennes medverkan, och sombyggde på åhöraranteckningar. I själva verket bestod den centrala litteraturen på många områden av sådana föreläsningar. Ehrström upptogs på 1870-talet helt av förarbetena till en ny strafflag. Liljenstrand däremot fortsatte, trots sin tidiga pensionering, med rättsvetenskaplig verksamhet, och han skrev rättshistoriska arbeten omFinlands fastighets- och kameralväsen (1879), om de nordiska byggningabalkarna (18811882) och omjuridiken vid Åbo akademi (1890). Montgomery publicerade så gott somingenting under sin professorstid, men hans huvudarbete omden finländska civilrättens allmänna läror började komma ut år 1889. Montgomery kom också att delta i den begynnande rättskämpen genom att ge ut en ryskspråkig skrift, som försvarade ikraftträdandet av 1889 års strafflag mot ryska dubier. Ämnet för Mechelins doktorsavhandling var det svenska riksrådet fram till år 1634 (1873), medan han i sin samma år försvarade professorsavhandling behandlade den för Finland viktiga frågan om statsförbund och statsunioner. Mechelins senare produktion bestod huvudsakligen av rättskampslitteratur. Efterträdaren Hermanson var däremot mycket produktiv, och hans skrifter kan indelas i rättsteoretiska och statsrättsliga arbeten samt i rättskampslitteratur. Hermanson, som introducerade den statsrättsliga positivismen i Finland (III 4.3.), doktorerade med en rättsteoretiskt betonad avhandling om lagstiftningsverksamheten (1881), och han blev professor med en avhandling om Finlands ständer och dessas förhållande till monark och folk Jfr Kangas, som(s. 26 ff.) talar omden finländska juridikens låga nivå i början av 1900-talet; han bygger dock sitt påstående främst på Allan Serlachius’ ofta mycket subjektiva klagovisor bl.a. över professorernas stora arbetsbörda.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=