RB 60

172 des till prokurator, dvs. justitiekansler, år 1882, och Wrede blev hans efterträdare år 1885 efter en konkurrens med Julian Serlachius (1854-1925). Även Mechelin gick över till senaten, och hans professur tillföll Hermanson år 1884. Den kring år 1880 utnämnda professorsgenerationen förblev universitetet trogen; Forsman och Lang stannade i tjänsten till sin död, och Hermanson, vars ämnesområde ändrades till statsrätt och internationell rätt år 1907 samtidigt som man inrättade en professur i förvaltningsrätt, avgick med pension år 1908. Wrede, somefter den av honomgenomdrivna delningen av professuren i civilrätt år 1898 gick över till den nya tjänsten i civilprocessrätt, avsattes och drevs i landsflykt år 1904. Efter återkomsten följande år var han vice ordförande för senatens justitiedepartement åren 1905-1909 fram till början av den andra förtrycksperioden. Fakulteten fick ånyo två adjunkturer år 1890, den ena i allmän lagfarenhet och juridisk encyklopedi och den andra i förvaltningsrätt och nationalekonomi. Wilhelm Chydenius (1863—1926) fick den förstnämnda tjänsten år 1892. Han blev efter Wrede professor i civilrätt år 1901 och stannade i tjänsten till sin död. Adjunkturen i förvaltningsrätt gick år 1894 till Kaarlo Juho Ståhlberg (1865-1952). Efter en tid i senaten blev Ståhlberg professor i förvaltningsrätt år 1908, president för den nyupprättade Högsta förvaltningsdomstolen år 1918 och följande år republiken Finlands första president. Ståhlbergs adjunktur hade år 1902 gått till en annan blivande republikens president, Juho Kusti Paasikivi (1870—1956), som dock avgick redan följande år. Även Wladimir von Willebrand (1870—1906) blev adjunkt år 1902. Karl S. Willgren (1865-1947) blev adjunkt i nationalekonomi, finanslära och statistik år 1901, men professor i förvaltningsrätt efter Ståhlberg först år 1922. Kaarlo Ignatius (1869-1942) 1901—1903, men blev aldrig professor. Allan Serlachius (senare Särkilahti, 1870-1935) efterträdde Forsman som professor i straffrätt och rättshistoria efter att ha konkurrerat omtjänsten med Ernst Henrik Estlander (1870-1943); de till sakkunniga utsedda Carl Torp och Johan Thyrén fällde utslaget till Serlachius’ favör.® Estlander blev senare extraordinarie professor i rättshistoria år 1908. Vid samma tid blev fakulteten efter mångårigt planerande påtrugad en ordinarie professur i rysk statsrätt och rysk rättshistoria. Paasikivi hade ansetts lämplig för professuren, men han lämnade den akademiska banan, och utnämnd blev den ryske baronen Serge Alexander Korff (1876-1924), som innehade tjänsten till indragningen år 1919; Korffs verksamhet förblev utan betydelse för finländsk rättsvetenskap.^ Wrede efterträddes år 1909 som professor i processrätt av Otto Hjalmar Granfelt (1874-1957). Samma år blev Klas Anders Moring (1874—1928) professor i ekonomisk rätt efter Lang, och Fritz Walter Ekström(1871-1920) fick professu- * Omde mycket kritiska utlåtandena, se närmare Kangas, s. 31 och s. 32 not 47. ^ Heikel, s. 601 ff.; Klinge II, s. 457 f. och 837. OmKorff, se Carpelan — Tudeer, s. 476 ff.; Heikel, s. 612 f. adjunkt i allmän rättslära och rättsencyklopedi åren var

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=