123 skrift (del II, s. 196) till sin död, och Olivecrona var i hög ålder vetenskapligt aktiv ännu på 1890-talet. Ett lysande undantag från ointresset bland domarkåren var den outtröttlige revisionssekreteraren Berndt Hasselrot, vars utförliga kommentar till Handelsbalken torde vara periodens mest omfattande juridiska arbete i Sverige. Övriga praktiker var i allmänhet antingen utgivare av juridiska ’lathundar’ för lekmän eller original somvicehäradshövdingen Gustaf Edward Fahlcrantz (1850—1925), en ytterst produktiv reformivrare, somgisslade det svenska rättsväsendet i otaliga skrifter. Doktorsavhandlingarna var vanligare i Sverige än i Danmark och Norge, men mången dissertationvar obetydlig både till omfånget och innehållet. Trots de två fakulteterna i Uppsala och Lund var litteraturen inte så omfattande, då de svenska professorerna ofta var mindre produktiva än sina nordiska kolleger. Av de år 1871 i tjänst varande professorerna hade Lindblad i Uppsala och Humbla, Broomé och Hamilton i Lund i praktiken upphört med sitt författarskap; Broomé medarbetade dock i »Nordisk Retsencyclopasdi» (ovan 1.1.). Landtmanson nöjde sig med att ge ut ett par rättshistoriska ströskrifter, och Rabenius fortsatte utgivandet av sin handbok i förvaltningsrätt, medan Rydin och särskilt Nordlingvar betydligt aktivare. Rydin skrev en omfattandemonografi omriksdagen (1873-1879), medan Nordling själv gav ut undersökningar om preskription och om de nya lagfarts- och inteckningslagarna (båda 1877). Nordlings av åhörarna utgivna föreläsningar över ärvdabalken (1872) och i synnerhet över civilrättens allmänna läror (1882) hörde till periodens viktigaste litteratur i Sverige. Av professorerna i Uppsala började Hagströmer, Afzelius och Trygger som civilister med doktorsavhandlingar omaktiebolag (1872), omcession av fordringar (1877) och omfullmakt (1884) för att tive processrätten. Samtligas vetenskapliga produktion i formav monografier koncentrerade sig till tiden före erhållandet av professuren. Hagströmer gav somprofessor ut sina föreläsningar i straffrätt i början av 1900-talet. Trygger publicerade bl.a. en kommenterad lagedition av Utsökningslagen av år 1877. Annerstedts och Carl Gustaf Hammarskjölds produktion är försumbar. Av Dahlbergs obetydliga produktion märks främst en monografi omstrandäganderätt. Blombergs huvudarbete var »Den nordiska förvaltningsrätten» (616 s.) i »Nordisk Retsencyklopaedi» (ovan 1.1.). Han skrev vidare ett par korta statsrättsliga monografier om Högsta domstolen och om svenskt medborgarskap samt gav ut sina föreläsningar i statsrätt. Sjögren blev docent med en avhandling omskadeståndsrätt (1894). Hans senare, rättshistoriska författarskap koncentrerade sig på de svenska medeltidslagarnas rätt, men han behandlade även romersk och frankisk rätt. Sjögren ombesörjde även utgivandet av förarbetena till 1734 års lag (1900-1909). Professorerna i Lund syns genomgående ha varit litterärt aktivare än kollegå över till straff- respek- senare
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=