LXIV När C. J. Schlyter utarbetade sin edition av KrL, kände han av stadfästelsebrevet 1442 endast en medeltida text, nämligen den av honom med D betecknade Berlinhandskriften av KrL, och en yngre text, näniligen den i 1608 års tryckta lagbok, av honom betecknad med X. Hjärne kunde härtill lägga en avskrift i Riksarkivets kopiebok B 7, som tillhört riksrådet Erik Sparre (död 1600), och en något yngre avskrift därav i kopieboken B 8; texten i B 7 (med varianter ur B 8) avtryckte han som bilaga. Eftersom »konfirmationsurkunden liksom dyker upp första gången i början på 1600-talet, och det utan något slags beskrifning af dess yttre beskaffenhet»,^ och eftersom Runells »original» saknade sigill, misstänkte Hjärne, att detta »original» kunde ha varit ett ur en laghandskrift löstaget pergamentsblad, som Karl IX låtit avtrycka i utgåvan 1608 och där kompletterat med avbildningar av de båda i brevtexten nämnda sigillen (Kristoffers majestätssigill och riksklämman), vilka man veterligen kände från andra originalbrev med bevarade sigill. Det vore underligt, menade Hjärne, om sigillen under en så dyrbar urkund, som ett autentiskt stadfästelsebrev varit, hade kunnat förstöras i riksarkivet under 1600-talets lopp. De undersökningar, som sedan 193 5 gjorts inom Vitterhetsakademiens diplomatariekommitté, särskilt genom dr phil. Ina Friedlaender, av Runells register och tidigare förteckningar över riksarkivets och det kungliga kansliets bestånd av medeltidsdiplom, ha ökat möjligheterna att bedöma Utters, Runells och andra arkivförtecknares trovärdighet och omdömesförmåga. Runells uppgifter ha i allmänhet visat sig pålitliga, vilket inte hindrar, att han i enstaka fall, såsom beträffande Nöteborgstraktaten 1323, kunnat luras av en officiellt godtagen förfalskning (av Runell registrerad under år 1340).* Endast i ett fåtal fall har han antecknat, att sekretet eller sekreterna voro borta; i ett par fall (Uppsala stadga 1344 6 12 och Tälge stadga 1345 17/7) finnas liknande anteckningar redan i Peder Månssons yngsta förteckning (E) över Gröna skåpet, och för Upplandslagens stadfästelsebrev 1296 2/1 ha Runell-registren ELR B och C i stället formuleringen »Seeretet söndergåt». Liksom i dessa fall måste Runells anteckning om stadfästelsebrevet 1442 tolkas så, att han sett ett pergamentsblad med stickhål för en sigillremsa eller med en remsa, från vilken sigillet bortfallit eller bortklippts. Att han, som Hjärne tänkt Hjärne, a.a. s. 12. ® Jfr Hjärne, a.a. s. 14 not 1, och Ina Friedlaender, De medeltida svensk-ryska fredstraktaterna 1 323—1 3 1 3 (Hist. Tidskr. 19461, s. 110 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=