XLIX med vilken den äldre lagen genomförts i östra Sverige, kom alltså att sakna motsvarighet beträffande Kristoffers landslag. Man känner icke att Kristoffers landslag kungjordes genom brev till landstingen eller lystes på dessa; den synes icke ha spritts på annat sätt än att småningom—under 1400-talet i mycket sakta tempo — allt flera avskrifter kommo i användning. Att den nya landslagen spritts på regeringens initiativ är icke troligt; det verkar tvärt om som om man »icke vågade att offentligen kungöra» den.'^^' Endast en av de många bevarade handskrifterna av lagen ger vid handen, att lagboken utarbetats under konung Kristoffer.” Vid ett tillfälle under Kristoffers tid synes man varit så försiktig, att man icke ens velat nämna den nya landslagens ställning, trots att det gällde en punkt, på vilken lagen genom en nyinförd bestämmelse gav ökad möjlighet att tillvarataga allmogens rätt mot missbruk från ämbetsmännens sida.'" Allt detta står i stark kontrast med de intentioner, man haft, då stadfästelseresolutionen antogs. I denna förbjöd konungen var och en att i världsliga domstolar nyttja annan lag eller döma efter sådan vid risk att förtörna konungen och träffas av hans hämnd. Domar, som fälldes efter de gamla lagböckerna, mot bestämmelserna i den nya lagen, dess artiklar och kapitel, skulle vara ogiltiga, och vad som skedde på grundval av en dylik dom utan kraft och verkan. Dessa ord förutsätta att stadfästclseurkunden skulle komma till allmän kännedom och att varje domare skulle få vetskap om den nya lagbokens innehåll. c. G. Styffe, Bidraj; till Skandinaviens historia ur utländska arkiver IV ( 1875 ) ;u) s. XCVI. Den handskrift, som Schlyter kallar codex D och som är den enda numera kända handskrift, som innehaller stadfästelseurkunden. •*- Enligt MEL R 4 skulle häradshövdingen erhälla en tredjedel av all häradets rätt till sakören och häradet självt rada över återstående två tredjedelar. Enligt samma lag R 5 skulle konungen erhålla en tredjedel av all avgäld från häradsallmänningar och allmogen skifta resten efter som var och en vore jordägare i häradet. I anledning av klagomal frän invanarna i Linköpings stift, att häradshövdingar och några av fogdarna slogo under sig häradsränta, sakören, häradsingäld m.m., förbjöd Kristoffer genom brev den 2 juni 1444 (tryckt hos Hadorpb, Gamla stadgar s. 49) lagmän, fogdar, häradshövdingar m.fl. att befatta sig mera med härads rätt eller häradsskylder än vad Sveriges lagbok utvisade, men konungen nämner icke i brevet, att enligt den under hans regering utarbetade nya lagboken (R 4) häradsborna skulle välja en bonde och en frälse landbo för att till häradets nytta utsöka och bevara de två tredjedelarna, d.v.s. att han hade försökt skapa ett organ för att skydda häradsbornas rätt. IV
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=