XLVII att den sistnämnda i stort sett anslöt sig till vad som redan var genomfört i den äldre landslagen eller i författningar vid dennas sida och att alltså stadfästelseurkunden verkligen återger de grundsatser, som varit vägledande vid den yngre landslagens utarbetande. Men den gör det icke i allt. På vissa punkter ger Kristoffers landslag ett nytt innehåll åt den svenska rättsordningen. Att närmare gå in härpå och särskilt på den tendens att gynna frälset, som finns i lagen, är emellertid icke i detta sammanhang möjligt."^ Lika litet som i fråga om Magnus Erikssons landslag lämna samtida handlingar upplysning om vilka män som ha utarbetat Kristoffers landslag. Det torde kunna antagas att de främst bestämmande i lagarbetet ha varit ärkebiskopen Nils Ragvaldsson och Upplands lagman Bengt Jönsson (Oxenstierna av Salsta), som vid tiden för landslagens utarbetande voro rådets främsta medlemmar. Nils Ragvaldsson hade år 1434 som svensk delegat vid kyrkomötet i Basel hävdat, att de gamla goterna hade utvandrat från Sverige. Tanken ligger nära att han har författat de ord, med vilka landslagen inledes: att Sverige är av heden tid kommet av Svea och Göta land och att av dem (svenskarna) Göta namn spriddes ut i andra länder.■" För kyrkliga rättsfrågor hade han visat stort intresse genom att låta utarbeta ett kompendium över gällande svenska kyrkliga statuter och att det var en man med stor auktoritet, som företrädde kyrkan, torde framgå av att i viktiga hänseenden kyrkans intressen tillgodosågos vid lagrevisionen.‘‘ Den starka ställning, Bengt Jönsson hade inom rättsväsendet, visar sig bl.a. i att det blev han, som fick fullgöra drotsens funkInnan ett slutgiltigt omdöme kan ges, äro ytterligare forskningar nödvändiga. Se härom närmare »Förklaringar till Konungsbalken» s. 19 f. -■* Tryckt i Reuterdahl ovan s. XLIV not 10 angivna arbete s. 128 ff. Jfr Jan Liedgren i Svenskt biografiskt lexikon 14 ( 1952) s. 322 och Gottfrid Carlsson i Strängnäs stads historia (1959) s. 501. I Kg 4: 9 säger KrL, att Konungen av Gud har makt över alla världsliga domare; MEL har pä motsvarande ställe (Kg 5: 9) »över alla domare». Den redan (ovan s. XLII not 5) berörda starka kyrkliga representationen i domarkollegiet vid räfsteting, vid vilka konungen icke var närvarande, var en nyhet i KrL i förhällande till MEL, även om den hade lånats från bestämmelser frän Eriks av Pommern tid (se om dessa K. Fl. Karlsson, Den svenske konungens domsrätt s. 57). Jfr även KrL Ä 23; 1 och Dr I 31, 32 med MEL Ä 21: 1 och Dr I 34, 3 5. Ett kyrkligt inflytande visar sig även i att enligt stadfästelseurkunden det nya lagverket skulle gälla blott vid världsliga domstolar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=