XXXI lagsaga, och det första tillfälle man kan konstatera, att Magnus Erikssons landslag har tillämpats, är den 13 juni 13 52.’^ Ännu tre år efter protesten var alltså landskapsrätten i kraft inom tre av de östsvenska lagsagorna, och i den mån utvecklingen kan följas genom samtida dokument dröjde det mer än femår, innan tillämpningen av lagen tager sin början. Detta kan innebära att kommissionens lagförslag förelåg först tre till fyra år efter protesten. Tänkbart är emellertid också, att lagförslaget var utarbetat långt tidigare men att dess föredragning inför konungen och rådet hindrats av tidsomständigheterna, särskilt av konungens fälttåg mot ryssarna och av digerdöden, som hemsökte Sverige år 13 50.'’ Av de tre män, somenligt kanikernas skrivelse voro ledamöter av kommissionen, var Ulf Abjörnsson (Sparre av Tofta) medlem av rikets råd; däremot icke Algot Bengtsson (Algotssönernas ätt). Huruvida Thyrger (Djäkn; lilja) verkligen var ledamot av kommissionen kan dragas i tvivelsmål. Kanikerna misstaga sig, då de uppge, att Thyrger var Värmlands lagman. Detta ämbete innehades av en rådsherre, Gustav Tunesson (Ving-ätten); Thyrger var underlagman. Då det förefaller egendomligt, att underlagmannen och icke lagmannen skulle ha haft säte i en kommission av den stora betydelse, varom här är fråga, hade kanske Thyrger på uppdrag av Gustav Tunesson rest till Örebro och deltagit i lagFör dessa data se bilaga 2. Schlyter antager, att lagförslaget var färdigt, när protesten ägde rum; han säger nämligen (SGL 10, s. LXl), att lagboken »blifvit af konung Magnus Eriksson pa herredagen i Örebro år 1347 föreslagen till antagande». Uppgiften om en herredag i Örebro ar 1347 torde Schlyter ha hämtat fran E. G. Geijer, Svenska folkets historia, 1832 (upplagan 1926, s. 5 3 0). Nagot bevis för att en herredag har hållits i Örebro år 1347 lämnar emellertid varken protestskrivelsen eller någon annan känd handling, och det finns icke något stöd för att konungen varit i Örebro den 8 mars 1347. Den 19 februari var Magnus Firiksson i Västerås (SD 5, s. 641), den 4 mars i Stockholm (SD 5, s. 642) och den 12 mars i Söderköping (SD 5, s. 646). I ämnet se Fd. Fdildebrand i Vitterhetsakademiens Månadsblad 1874, s. 88 ff. Schlyters svar till Fdildebrand (SGL 13, s. XVIII f.) ger intet nytt material. (Den nu givna framställningen är i allt väsentligt byggd pa de urkunder, som Fdildebrand har använt. K. E. Löfquist, Om riddarväsen och frälse i nordisk medeltid ( 193 5 ), s. 90 not 65, jfr även samme författare. De svenska drots- och marskämbetena under 1200- och 1 300talen (i ^'^etenskaps-societetens i Lund årsbok 193 6) s. 39, anser att Kg och D II i MFIL, »slutredigerats» före juni 1349. Till stöd härför åberopas, att dessa balkar känna en »konungens ämbetsman» som konungens närmaste man i förvaltningen och riksstyrelsen, medan nagon drots icke omnämnes i landslagen, samt att i verkligheten ämbetstitlarna växlat så, att i kungl. brev 1344—1348 talas om konungens ämbetsman (officialis noster generalis), under det att i juni 1349 en drots är utnämnd.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=