25 av materialet och medförde en förändring av rätten från hantverk till vetenskap, bunden till universiteten i den västerländska kulturella gemenskap som efterträtt den romerska civilisationen. Under påverkan av den romerska rätten växte ett autonomt kyrkligt rättsväsen fram, inom vars område rättsvetenskaplig verksamhet bedrevs enligt samma skolastiska metoder somtillämpades vid den romerska rättens bearbet- . ning. Till skillnad från de romerskrättsliga vetenskapsmännen - vars ämnesgränser i såväl tid sommaterialomfång återfanns i de en gång för alla givna texterna - ägnade sig kanonisterna åt systematisering av en rättsordning under förvandling. Inte bara klassiska texter inneslöts i deras strävan efter harmonisering utan även nyare, för kyrkan förbindliga uttalanden från auktoritativt håll, inkorporerades i ett ständigt växande normsystem. Under mitten av 1100-talet uppstod de första källsamlingarna inomden kanoniska rätten.Denna tudelning av juridiken komatt få genomslag i organisationen vid vissa universitet, där ansvaret för undervisningen i de båda normsystemen följdriktigt delades på två fakulteter."^^ Det auktoritetsbundna, statiska och övernationella perspektiv som kännetecknade den europeiska rättsvetenskapen kom i konflikt med humanismens förutsättningslösa intresse för antiken. Genomatt avföra den medeltida auktoritetstanken från dagordningen och i dess ställe placera människan, individen, som alltings mått, möjliggjordes en ny forskningsansats beträffande den romerska rätten. Medeltidens harmoniseringsförsök följdes av ett intresse för att på filologiska och historiska grunder förklara diskrepanserna i de traderade rättskällorna. Den romerska rättens privilegierade ställning i jämförelse med inhemsk lag förklarades inte längre bero på dess inneboende auktoritet av en gång kejserligt sanktionerad, i princip fortfarande gällande rätt, utan på dess högre abstraktionsgrad och rena, klassiska ursprung i motsats till de barbariska germanska rättssystemen. Den ökade fokuseringen på individen avspeglades i reformationens ändrade syn på kyrka och påvedöme. Sågs tidigare den enskilda människan somen del i en större, homogen gemenskap under de kyrkligadignitärernas ledning, ställdes nu den enskilde och hans omedelbara relation till Gud i centrum.De Koschaker, s. 67, 82; Berman, s. 161-164. ‘»5 Berman, s. 143-148, 202-204. Jacques Veger, Patterns i: A History of the University in Europe I, s. 40; Antonio Garcia y Garcia, The faculties of lawi samma verk, s. 389. I sammanhaget värt att notera är att den juridiska undervisningen i Uppsala helt koncentrerades till den kanoniska rätten under de årtionden det förreformatoriska universitetet var verksamt. A. Malmström, Juridiska fakulteten i Uppsala. Studier till fakultetens historia I, s. 87-91. Koschaker, s. 105-111; Antonio Garcia y Garcia: The faculties of lawi; A History ofthe University in Europe I, s. 390-392. Översiktligt om humanismens och renässansens inverkan på de kyrkliga reformrörelserna i Christensen & Göransson, s. 96-103.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=