183 utformandet av KF, vilken var att anse som ett kontrakt mellan konung och ständer - en uttömmande beskrivning av det konstitutionella läget: konungen och rikets ständer var de båda kontraherande delar, av vilka rikskroppen var sammansatt. Monarkens rättigheter bestod i besittningsrätten efter valakten, arvsrättigheten för sina efterkommande; honom tillhörde höghet, yppersta vördnad, tro och huldhet samtidigt somall verkställighet skedde i hans namn och på hans bud. Ständerna innehade den lagstiftande makten. I landets styrelse samverkade dessa båda makter - ständerna stakade ut vägen genom sina lagar, stadgar och råd, konungen gav liv och verkställighet genomsin höghet och sin högsta myndighet. Rådets funktion var att i egenskap av ständernas fullmäktige biträda monarken vid regeringssysslorna, att bevaka sina huvudmäns rättigheter och att bevara kapitulationen mellan konung och ständer. Visserligen krävde rådsämbetet myndighet, men denna myndighet var i sig inte rådets utan ständernas. Riksråden, efter monarken de främsta i riket, var undersåtar, ansvariga under lagen, varför det ålåg rådets medlemmar att råda och inte att regera. Att regera föll på konungens lott, att råda enligt ständernas beslut på riksrådets. Med sådana begrep anse Riksens Råd Regeringsformen och finna deruti intet annat, än et imperium Monarchio-Democraticum. Skulle en Aristocratisk lystnad vilja tränga sig deremellan, blefwe den i sin fördsel gienast förqwäfd under den Konungsliga högheten och under Riksens Ständers macht och myndighet.^-*^ Tessins uttalande om KF somett kontrakt mellan konung och ständer gav eko bland dem i riddarhuset som åtminstone till viss grad ställde sig bakom tronföljarparets politiska aspirationer. Friherre Carl Ungern-Sternberg förfäktade meningen att konungaförsäkran, i egenskap av kontrakt, krävde ett fullkomligt samtycke å ömse sidor och att därför Adolf Fredriks åsikt borde inhämtas för att försäkran skulle vara laglig. Lantmarskalkens svar till UngernSternberg motsvarade knappast uppfattningen hos demsomi författningen såg ett kontraktsförhållande: konungaförsäkran var inte att anse som ett fördrag, däremot den av ständerna 1743 dikterade valakten, i vilken Adolf Fredrik bands till regeringsform och kommande försäkran.Därmed övergavs läran om härskarfördraget. Den officiella författningsdoktrinen komatt hädanefter ta sin utgångspunkt i folksuveränitetsläran.^'*^ RA, R2970. Stora sekreta deputationens protokoll den 16/11 1751. Cit. RA, R 2970. Stora deputationens protokoll den 16/11 1751. Ang. Tessins avståndstagande från varje aristokratisk anstrykning i författningens konstruktion, se vidare Hesslcr i: Scandia 1943, s. 209-266 med där anförd litteratur. Sveriges Ridderskap och Adels Riksdags-protokoll frdn och med dr 1719. XVIII 1751-1752, 943 944 s. 205. Jfr. Lagerroth, Nilsson, Olsson, s. 166 samt Lagerroth, Frihetstidens författning, s. 392—397.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=