182 3. I kamp omopinionen 3.1. Riksdagarna 1751-52 och 1755-56 3.1,1, Allmänt. Folksuveränitetsläran Även omprincipalatsläran genomriksdagsbeslutet på ett entydigt sätt lagts till handlingarna, fortsatte den statsrättsliga debatten vid nästa riksmöte åren 1751-1752. Den utlösande faktorn var Fredriks frånfälle somaktualiserade en latent fråga i den svenska författningsbyggnaden: regeringsformens karaktär. Enligt fördragsteorierna kunde såväl regeringsformsomkonungaförsäkran anses vara kontrakt slutna mellan folket och härskaren, varför deras giltighet under en ny monark kunde ifrågasättas. Tanken på en omarbetning av regeringsformen kom också upp under riksdagens gång — utan att det ledde till några resultat - under det att konungaförsäkrans mera privata natur tvang ständerna till att ge sig i kast med förnyat författningsarbete.^^^ I motsats till den avlidne Fredrik, somunder sin sina sista år alltmer passivigjorde tronföljarparet tidigt klart att rådande politiska systeminte till 938 serats, fullo motsvarade de krav man kunde ställa på ett monarkistiskt statsskick. Runt Adolf Fredrik och särskilt hans hustru, Lovisa Ulrika, samlades en grupp av främst yngre officerare och adelsmän, intresserade av att befrämja en star939 kare kungamakt. Huruvida denna grupp, vanligen benämnd hovpartiet, var att anse som ett organiserat oppositionellt parti i frihetstida bemärkelse eller enbart en lösare gruppering av personer med eller utan band till de etablerade partierna, företrädesvis ute efter fördelar på hovets bekostnad, är omdiskuterat.^'^o I vilket fall kom det unga hovet att spela en politisk roll i utpräglat motsatsförhållande till ständermakten. Åsiktsskillnaderna mellan hovgrupperingen och företrädarna för de äldre partierna kom till uttryck vid utformningen av Adolf Fredriks konungaförsäkran, ett arbete somanförtroddes åt en stor sekret deputation.Rådets betänkande till deputationen i författningsfrågan, signerat av Tessin, gav - efter ett inledande bestridande av rådets kompetens att överhuvud ha synpunkter på Lagerroth, Frihetstidens författning, s. 391-392. MalmströmIII, s. 487—489. MalmströmIII, s. 428—429. »Hovpartiet eller le parti de la cour [...] begagnades [...] som ett nomen appelativum. Det betydde ordagrant ett parti, somi ett eller annat avseende samarbetade med hovet, leddes av detta eller främjade dess intressen. [...] Under här ifrågavarande period var det mössorna, sompå grund av sin förbindelse med hovet kunde kallas för ett hovparti. Då bandet mellan mössorna och hovet under riksdagen 1765-1766 slitits och hattarna inträtt somhovets allierade, var det hattarnas tur att karakteriseras somhovparti.» Cit. Olsson, s. 189. Sveriges Ridderskap och Adels Riksdags-protokoll från och medår 1719. XVIII 17S1-1752, s. 118. 937 938 940
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=