176 niskans natur. Hobbes’ pessimistiska hållning inför vad han uppfattade som sina medmänniskors amoraliska läggning renderade honom också en ställning utanför vad som betraktades somförsvarbara åsikter i den statsrättsligt-politiska debatten; i den svenska akademiska undervisningen hölls han i karantän. Frondins beskrivning av naturtillståndet kan med lika stor fördel jämföras med Pufendorfs uppfattning av detsamma: människan är utrustad med en social drift och naturtillståndet kännetecknas inte primärt av ett permanent krigstillstånd utan snarast av en stor osäkerhet i umgänget individerna emellan.Också vad gäller sättet för menigheten att utse innehavaren eller innehavarna av den högsta makten, finns likheter med såväl Lockes konstruktion som med Pufendorfs. Båda föreställer sig - i motsats till Hobbes, med vars idéer Lagerroth jämför de av Frondin framförda åsikterna - att folket konstituerar statsorganismen innan det därefter övergår till beslut omstatsformoch överhet, varför menigheten (för att använda Frondins terminologi) också tillskrivs ett större mått av autonomi än den hos den av samtiden förkättrade Hobbes. Kvar finns då den springande punkten: menighetens rätt att göra sig kvitt en överhet sominte längre uppfyller de krav somundersåtarna anser sig ha rätt att ställa. Som nämnts ställer sig Frondin synnerligen avvaktande till rättigheter för undersåtarna i detta avseende. Att Locke tillskrev undersåtarna rätt till motstånd mot en överhet som missbrukat det förtroende som givits är fullt klart. Grotius är mera försiktig genomatt i allt väsentligt förneka någon motståndsrätt för ett undertryckt folk,’^^ dock med undantag bl.a. för det fall att härskaren enligt avtal uttryckligen bar ansvar inför folketeller att en monark överträdde sin befogenhet i förehållande till ett organ med vilket han delade makten.£n liknande uppfattning företräder Pufendorf i sitt större verk. Dejurenaturae et gentiummen—intressant nog- inte i den mera spridda och använda De officio hominis et civis. I denna förbigås det känsliga ämnet med tystnad och författaren nöjer sig med att konstatera att det är undersåtarnas plikt att åtlyda överhetens lagliga påbud och tålmodigt bära dess stränghet på samma vis som goda barn underkastar sig sina föräldrars vresighet. Om överheten hotar undersåtarna med hot omde mest grymma oförrätter bör individen hellre fly eller uthärda sin olycka än att dra sitt svärd gentemot honom somär landets fader, omän sträng. Med hänsyn till det anförda, kan man konstatera att det tankegods som Lagerroth förklarar vara ett direkt inflytande från Locke mycket väl kan komma från andra auktoriteter på området. Den somligger närmast till hands är givetvis Samuel Pufendorf och hans i åtminstone i den akademiska världen Pufendorf: De officio hominis et civis, II, 1, § 11. Grotius: De jure belli ac pacis, I, 4,1-VII. Grotius: De jure belli ac pacis, I, 4, VIII. Grotius: De jure belli ac pacis, I, 4, XIII. Pufendorf: De officio hominis et civis, II, 9, § 4. 936 936
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=