172 efter till skydd för sin välfärd underkasta sig »den högsta överheten». Därvid klargjorde författaren uttryckligen att han inte talade om den »Högsta Magtens Historiska ursprung, utan sjelfva grunden eller verkande orsaken, hvaraf den höga rättigheten fått sin uprinnelse.» Samtycke till underkastelsen kunde ske antingen uttryckligen eller »i tysthet genomvissa gerningar», varvid var att märka att samtycket inte bara band den generation som själv underkastat sig den högsta överheten utan även utsträcktes till kommande släkten, då dessa utan tvivel var i en mera fördelaktigposition under överhetens beskydd än om de hade fortlevt i naturtillståndet. På detta sätt komden högsta makten att vila på folkets en gång givna samtycke: »så är dock så vist, at Skaparen, om man undantager dess fordom utvalda folk, icke omedelbarligen förordnat eller förordnar Högsta Ofverheten». De som påstått det motsatta »dikta underverk, utan orsak» - en sekulariserad uppfattning av statsmaktens ursprung som ju till fullo motsvarade 1723 års ständerkommissions mening i saken. Efter detta klargörande gick författaren vidare för att närmare precisera förhållandet mellan överhet och undersåtar, ett ämne sommed tanke på omständigheterna bakom skriftens tillblivelse intog en central roll och som senare i framställningen också blir föremål för mycket detaljerade studier. Av grundläggande betydelse är författarens avståndstagande från de tankegångar vissa lärda gav prov på, hvilka påstådt, at i hvart och et borgerligit Samfund gifves en dubbel Högstsrådande Magt, af hvilka de kallat den ena Personlig, och den andra Verkelig, och tilägnat den förra åt Högsta Ofverheten, men den senare sjelfva Menigheten, hvars förmenta rättigheter någre äfwen med så dristiga färgor afmålat, at de icke haft betänkande, at uphöja dess välde öfver sjelfva Öfverhetens högsta Magt. Fiendskap mot enväldet, och en högdragen kärlek til inbillad frihet, jämte åstundan, at behaga en förmäten Menighet, synas mera, än något sken af sanning, hafva föranlåtit dem, at omfatta en mot förnuftet så tydeligen stridande mening. Tvärt om var det så att undersåtarna - menigheten - en gång för alla hade överlämnat sin »naturliga frihets rättigheter» till den högstrådande makten och det vore orimligt att anta att det i staten skulle finnas två kontrahenter med lika rättigheter, d.v.s. två högstrådande makter, somju i så fall ständigt riskerade att hamna på kollisionskurs med varandra och förorsaka precis de oroligheter som samhällsfördraget var instiftat för att undvika.^'^'^ När väl avtalet ingåtts mellan överhet och undersåtar, var det emellertid ingenting som hindrade att den högstrådande makten delades mellan flera organ. Författaren indelade på traditionellt sätt regeringssätten i enkla och blandade: till de enkla hörde monarkin, aristokratin och demokratin under det att de blandade uppvisade en kombination av de enkla, »antingen emellan en [Frondin], s. 15-19. Lagerroth: Frihetstidens författning, s. 377. [Frondin], s. 19-22. Cit. s. 20.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=