161 återigen sammanträdde i augusti hade motståndarna till hattpolitikenorganiserat sig bättre, men utan att vinna några egentligt bestående segrar.Mössorna angrep hattarnas krigspolitik och koncentrerade utfallen mot det sekreta utskott somunder förra årets riksdag lett landet i krig med samma motivering som 1738 medfört riksrådens licentiering: omständerna var att anse somriksrådens principaler, vore väl ständerna även principaler i förhållande till ledamöterna i sekreta utskottet. Hattarna försvarade sig emot ett sådant påstående och hävdade sekreta utskottets rätt att i de ärenden som anförtrotts utskottet besluta med ständernas makt utan att bindas av ett redovisningsansvar gentemot ståndsbröderna utanför kretsen. Riksdagsmännen var fördelade i två kroppar, av vilka den ena handlade saker som borde hållas tysta, medan den andra med samma makt avgjorde frågor som inte krävde sekretessens skydd. Att sedan vid efterkommande riksdag pröva beslut tagna av sekreta utskottet hade inneburit att sätta ständer till doms över ständer. All regering, vare sig den bestod av en eller flera personer, måste uppfattas som enpersona, perpetua, även ompersonerna växlade. I borgarståndet gjordes därefter ett auktoritativt uttalande i principfrågan. Ulrika Eleonoras frånfälle i november 1741 ställde problemkomplexet runt förhållandet mellan väljare och valda på sin spets. Det kungliga äktenskapet var barnlöst och dödsfallet aktualiserade val av ny tronföljare. Tronföljarfrågan komatt sammankopplas med de ryska fredsförhandlingarna och försöket att rädda Finland kvar under svensk överhöghet. Den ryska kejsarinnan Elisabet markerade sitt intresse av att se holsteinaren Adolf Fredrik somsvensk kronprins mot att i en kommande fredsuppgörelse återlämna delar av det i kriget vunna området. Åsikterna i riksdagen var delade och i mars 1743 valde bondeståndet på eget bevåg och med motiveringen att det handlade i överensstämmelse med övertygelsen hos befolkningens flertal den danske kronprinsen till svensk tronföljare.I borgarståndet härskade delade meningar: Göteborgs borgerskap instruerade sina riksdagsmän att stödja den danske tronföljaren, under det att ståndsbröderna i Stockholm begärde mera information av sina förtroendevalda om frågans utveckling. När stockholmsrepresentanten och hatten Thomas Plomgren inte ansåg sig kunna redovisa sitt ställningstagande i den inflammerade diskussionen om successionsfrågan utan att först inhämta medgivande från borgarståndet hävdade köpmannen Christoffer Springer, mössa, att Stockholmsborgerskapet - i egenskap av Plomgrens principaler — hade rätt att omedelbart begära redovisning för all hans verksamhet vid riksdagen och att Plomgren saknat nödvändig fullmakt från väljarna för att överhuvudtaget lagligen kunnat ha deltagit i behandlingen av tronfölj arärendet. Borgerskapet beslöt att entlediga Plomgren från hans uppdrag i överensstämmelse Malmström II, s. 426—128; Malmström III, s. 92, 111-113. Lagerroth, Nilsson & Olsson, s. 149-151. MalmströmIII, s. 139—146. 874 873 874
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=