149 universitetens primära roll som utbildningsanstalt för mot staten lojala ämbetsmän. Alltför vidlyftigt diskuterande eller rent av kritiserande var inte önskvärt och knappast något som befordrade den enskildes karriär. Det som fick Nehrman att hålla föreläsningar över ett så riskabelt ämne somlandets jus publicumvar, somhan själv framhöll, överhetens uppdrag. Med andra ord: en statligt beordrad undervisning, hållen av en statstjänsteman för blivande statstjänstemän i en av staten organiserad inrättning. 2.5. Rådslicentieringarna och hattarnas maktövertagande 2.5.1, Allmänt Med avslutandet av 1723 års riksdag inleddes en period av konstitutionellt lugn i landet under ledning av Arvid Bernhard Horn som fram till 1738 beklädde posten som kanslipresident. Den personliga kungamaktens expansionsförsök var avvärjda och den reella makten samlad hos råd och ständer. Rådet intog mellan riksdagarna den ledande rollen och tillsammans med ständerna fördes en politik sompå inrikesområdet syftade till att bygga upp landets efter krigen ganska illa medfarna ekonomi genomstatlig sparsamhet och aktiva satsningar på näringslivet. Utrikespolitiken dominerades av en strävan att undvika förvecklingar med grannländerna och säkra freden utan att stöta sig med Ryssland.^-^® Vissa meningsskiljaktigheter i utrikespolitiken uppstod under 1734 års riksdag, då det polska successionskriget i mångas ögon erbjöd Sverige en möjlighet att på Rysslands bekostnad återvinna de landområden somgått förlorade i freden i Nystad 1721.^-1 Riksdagen 1738-1739 medförde slutet på den försiktiga politiken i förhållande till det östliga grannlandet. Horns välorganiserade motståndare, kärnan till hattpartiet, ledda av Carl Gyllenborg, Carl Gustaf Tessin, Daniel Niklas von Höpken och Hans von Fersen, lyckades tillskansa sig inflytande över riksdagen och lade omutrikespolitiken i franskvänlig riktning med udden åt Ryssland.Hornavgick - efter övertalning av Tessin - frivilligt från sin post somriksråd medan övriga ledamöter i rådet sominte delade den nya majoritetens uppfattning skildes från sina uppdrag genomlicentiering, en juridisk figur men av renodlad politisk karaktär: rådsmedlemmarna togs ur tjänst men bibehöll rådsvärdighet och tilldelades pension.De vakanta rådsposMalmströmII, s. 81—83, 93—95, 68—74. Se vidare Nilzén, särsk. s. 27-29, 59-66. Linnarsson, Riksrådens licentiering, s. 70-76; om de personliga motsättningarna mellan rådsmajoriteten och oppostitionen: Nilzén, s. 136-140. Närmare om förfarandet, se Linnarsson, s. 92-96, 116-147; vidare rörande partipolitiken och hattpartiets uppkomst i Nilzén, s. 165-189. 820 821 822
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=