148 Nehrman sågs som verkliga, bindande kontrakt mellan ständer och kung, innebar detta att kontrahenterna var skyldiga att iaktta sina förpliktelser gentemot varandra och undvika avtalsbrott.^'* För det fall detta ändå skulle inträffa och kungen handlade emot sina utfästelser, hade ständerna i överensstämmelse med den naturliga lagens direkta positivrättsliga motsvarighet i 20 § 1720 års konungaförsäkran^'2 rätten att säga upp monarken sin huldhet och trohet.®'^ Att sommonarkomakerna hävda att kungen kunde dömas från regeringen låg däremot Nehrman fjärran, eftersomregenten inte hade sin domare bland människor och ingen kunde tillerkännas någon egentlig myndighet över den felande.®'"' Följden av hans agerande var därför den, att avtalets parter återfann varandra i ett fritt naturtillstånd®'5 och att monarken, om han inte frivilligt lämnade tronen, var att anse som en rikets fiende.®'^ Som en effekt av grundlagarnas karaktär av ömsesidigt bindande kontrakt, kunde avtalsbrott naturligtvis även komma ifråga från ständernas sida. Resultatet av ett sådant drabbade emellertid då inte i första hand dessa utan uppseendeväckande nog återigen kungen somvid ett sådant handlande plötsligt kunde se sig stå »fri från sin obligation».®'^ Kort sagt: en uppfattning omkungamaktens självständiga myndighet somvid varje överträdelse av grundlagarna, oavsett av vem, kunde leda till ödesdigra konsekvenser för monarken. Med detta i åtanke, inställer sig frågan om vilket regeringssätt landet egentligen var underkastat. Nehrman gav svaret: §. 75. Den somöfwerwägar, hwad här anfördt är af Sweriges Fundamental Lag, kan lätteligen sluta, hurudant Regerings sätt är här i Swerige. Konungens myndighet antyder Formam Monarchicam, men som den är inskränckt, så är den Mixta Aristocratice, ty med Rådz Råde styres Riket, och Democratice, ty några Jura Exerceras med Ständernas samråd. De som wörda den Amtofe/iska staats läran, se således at iag eij förachtar den gamle trogne Läraren, fast iag därföre eij kallar Formam Regminis i Swerige Irregularem, det wore en ful träldom och slafweri.®'® Sombåde Bo Palmgren och Lars Björne har betonat, är det svårt att komma ifrån uppfattningen om Nehrman — trots hans starka naturrättsliga engagemang - som »en regimens man».®'^ Vad man då givetvis bör hålla i minnet är S" LiSB,J 118, II, 8, § 1. 8'^ LiSB,J 118, II, 10, § 12. LiSB,J 118, II, 10, § 11. LUB, Jur. Föreläsn. Nehrman 2, II, 10, § 13; LiSB, J 118, II, 10, § 13. s'5 LiSB,J 118, II, 10, § 13. A.a., § 22. I sammanhanget nämns i mindre entusiastiska ordalag »Carl Stuart i Ängeland, hwilken et Råd af Skomakare och Skräddare lät slå hufsvudet af» samt vidare läsanvisningar i ämnet: Ziegler, Salmasius och Milton, varvid den sistnämnde dock borde läsas med stort förstånd. LUB, Jur. Föreläsn. Nehrman 2, II, 10, § 22. LUB, Jur. Föreläsn. Nehrman, II, 10, § 18. Cit. LiSB,J 118, II, 7, § 75. Björne, Patrioter och institutionalister, s. 80. Cit. Palmgren i: SvJT 1969, s. 915. 814 816 818 819
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=