120 För kanslikollegiets vidkommande komutnämningen att innebära flera års brottande med de inflammerade frågorna rörande statsmaktens legitimitet.I stället för att ägna sig åt den Karl XI:s historia som egentligen förväntats av honom, inlämnade Wilde i oktober 1721 ett utkast till ett verk rörande landets juspublicum, vilket efter kanslikollegiets beslut komatt prioriteras före det ursprungliga uppdraget. Ett år senare inkomså rikshistoriografenmed den första inledande, historiska delen av det planerade arbetet, benämnd Regni Suecioe Historia Pragmatica. I överensstämmelse med föregående års beslut underkastades materialet kollegiets censur i formav en kontroll, utförd av kanslirådet Brauner och censor Rosenadler. Delvis på grund av egen förskyllankomWilde att drabbas av allvarliga samarbetsproblemi förhållande till sina närmast överordnande. I sin strävan att trygga sin ekonomiska ställning föreslog han att hans ämbete somrikshistoriograf skulle kombineras med tjänsten somkunglig bibliotekarie, en idé sominteföll i god jord hos kollegiets ledamöter somansåg att vardera uppdraget krävde sin man. För att främja sin sak inkom Wilde 1723 med ett memorial till de sammankallade ständerna där han presenterade det arbete han hade under händer och något obestämt anhöll om ständernas beskydd. Memorialet remitterades till kanslikollegiet som reagerade med irritation på rikshistoriografens försök att gå bakomryggen på sina överordnade. I sin svarsskrivelse till ständerna gav ledamöterna uttryck för det ovanliga i Wildes begäran och hänvisade till sin egen förestående censur. Efter verkställd kontroll av innehållet somuppgavs vara grundat på enbart existerande skriftliga källor, skulle ju författaren i vilket fall åtnjuta skydd för sitt arbete. Något beslut i ärendet togs inte av ständerna men verkställandet av kontrollen lät vänta på sig. Wilde återkom därför till riksdagen med en anhållan omatt kollegiet skulle anmodas att skynda på censuren samt att han somförfattare skulle hållas fri från allt ansvar omverket efter godkännande likväl skulle komma att förbjudas. Denna gång beslöt riksdagen i överensstämmelse med Wildes begäran och ålade kollegiet att skyndsammast se över arbetet och korrigera eventuella felaktigheter, allt under det att ansvaret för det godkända innehållet lades på de med censuren anförtrodda tjänstemännen. Detta togs inte väl upp i kollegiet. Det fattades ett formellt beslut om att hänskjuta censuren till ständernas eget handläggande - allt för att undgå det hotande ansvaret för verkets innehåll. Beslutet lades emellertid på is och Rosenadler återupptog ensamkontrollen av texten. Av någon anledning uppmärksammade censor en del åsikter i materialet som enligt hans förmenande snarare hörde under teologisk än världslig censur (man erinrar sig hans tidigare ställningstagande vad gäller 644 Wildes arbete har behandlats med utgångspunkt i de svårigheter somuppstod med censuren av K. Nordlund, Omcensureringen af Jacob Vildes »Historia Pragmatica» i: HT 1902, av Torsten Aimer, Jacob Wilde - statsrättshistorikern (stenc. lic.-avhandl., Lund 1969), samt senast - närmast med inriktning på Wildes statsteori - av Patrik Hall, Jacob Wilde - den glömde svenske statsteoretikern i: StvT 1997.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=