114 Grotius’ och Pufendorfs arbeten. Också Silvius’ propagandaskrift inför riksdagen 1719 bär en stark naturrättslig prägel. Även omdet nya styrelseskickets legitimation hämtades från den naturrättsliga arsenalen, passade författningens yttre väl in i den svenska konstitutionellatraditionen. Lokutionenomkonungens höghet, rådets makt och myndighet samt ständernas rätt och frihet fylldes emellertid med nytt innehåll. Det skadliga enväldet avsvors, Ulrika Eleonora tvingades se sin arvsrätt underkänd och därmed sin makt begränsad av den lagstiftning ständerna fann för gott att fastställa. Kungamakten bands uttryckligen till rådsmajoriteten och lika otvetydigt föreskrevs riksrådens ansvarighet inför ständerna. Omän maktförhållandena i rikets ledning hade genomgått en avgörande förändring, bibehölls eller rekonstruerades mycket av den starka och centralistiska stormaktsstatens administrativa strukturer - ett tydligt exempel på detta är censuren. Genom kontrollen av det skrivna ordet skulle enheten och därmed den inre friden undersåtarna emellan avseende religion och politik upprätthållas. Inkongruensen mellan å ena sidan ett statsskick sombyggde på ett mera allmänt deltagande i de riksvårdande angelägenheterna och, å andra sidan, en auktoritär administrativ struktur sommed repressiva medel kontrollerade, undervisade och tillrättavisade befolkningen blev med tiden allt mer påtaglig. Det önskvärda i att de universitetsstuderande gavs upplysning i landets regeringssätt komatt uppmärksammas på ett tidigt stadium. Frågan var bara vilket regeringssätt landet egentligen hade. 2. Konsolidering och precisering av det postrevolutionära statsskicket 2.1. Naturrätten somofficiell statsfilosofi Genom 1719 års riksdag hade Sverige för första gången erhållit en regeringsformav obestridligt bindande kraft, vars giltighet principiellt var höjd över de enskilda monarkernas vilja och växlingar på tronen. Detta faktumuteslöt naturligtvis inte en statsrättslig-politisk diskussion och framstötar i olika riktningar, främst avseende maktdelningen mellan ständerna och den beskurna kungamakten. Bondeståndet hade försökt att hävda sina intressen mot de tre högre stånden under riksdagen 1720 men hade misslyckats i sina föresatser och det fanns tydliga tendenser till kungavänlighet hos ståndets ledamöter, ett faktumsom utnyttjades av kungaparet under en rundresa i landet under sommaren 1722.^^^ MalmströmI, s. 262—263; 351.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=