108 båda regeringsformerna.588 Enligt 1720 års RF bestod kollegiet således av tio personer under kanslipresidentens ordförandeskap. Medlemmar av riksrådet var enbart denne och hans bisittare. Till kollegiet, men alltså utanför riksrådskretsen, hörde enligt 1720 års reglering vidare hovkanslern, fyra kansliråd och tre statssekreterare. Kollegiets åligganden var i överensstämmelse med båda grundlagarnas lydelse upprättandet av »alla ordningar angående Riket i gemen», liksomkorporationers och enskildas privilegier och fullmakter, utarbetandet av skrivelser, handläggandet av riksdagsärenden, utrikespolitik, rådsärenden, postärenden m.m. Rörande arbetet i kollegiet stadgades en fördelning i sakområden mellan de tre statssekreterarna genomatt den ene tilldelades ansvaret för utrikesärendena, den andre krigsärendena och den tredje inrikesärendena. Även ombestämmelserna i de båda regeringsformerna rörande kollegiets verksamhet företer stora likheter, finns det en avgörande skillnad. 1720 års RF upptar nämligen ett uttryckligt straffhot mot den kollegiemedlemsom »hos Kongl. Maj:t allena föredrager och utfärdar, hwad med Råds-Råde hade bordt afgiöras»; även omdetta hade skett på högsta befallning, utgjorde det i sig ingen ursäkt, »emedan Kongl. Maj:ts wilje aldrig är, at något emot des Försäkring ock Regerings-Formen utfärdas.»^89 På detta tämligen osminkade sätt påmindes såväl kansliets ämbetsmän sommonarken omde egentliga maktförhållandena i staten samtidigt som det oönskade i en upprepning av de administrativa förhållandena under Ulrika Eleonoras regering markerades. En närmare reglering av kollegiets organisation och verksamhet gavs i kansliordningen.591 Med tanke på kollegiets centrala roll för statsförvaltningen, var det följdriktigt att uppdraget att revidera 1719 års ordning gavs åt samma ständerdeputation somunder våren/försommaren 1720 tillsatts för utarbetandet av den nya konungaförsäkran och regeringsformen.Kanslipresidentenvar helt naturligt nyckelpersonen i kollegiets verksamhet. Frånsett sin ställning som ledare för utrikesförvaltningen var han chef för myndigheten och innehade somsådan ett visst personalansvar men framförallt utgjorde han den förenande länken mellan riksråd, kansli och monark genom sin skyldighet förbereda ärendenas föredragning i rådet och ansvaret att allmänt hålla sig å jour med sakfrågornas handläggning.593 Också kanslirådens uppgifter reglerades i kansliordningen: två förutsågs ägna sig åt utrikesärenden, det tredje skulle bistå kollegiet med språklig kontroll av de på latin utgående expeditionerna samt med beredning och föredragning av ärenden rörande »Academier, Gymnasier och Schola» under det att det fjärde kanslirådet tilldelades ansvaret för inrikes 590 588 RF 1719 art. 23 resp. RF 1720 art. 28. Jfr. Forssell i; Wieselgren m.fl., s. 190-193, 198-199. Forssell i: Wieselgren m.fl., s. 194; MalmströmI, s. 223. 5” Kansliordningarna 1719 och 1720 är tryckta i Styffe, s. 366-388 resp. 389-408. 592 Forssell i: Wieselgren m.fl., s. 189. 595 KO 1720 art. 7 p. 1-2, 5-8; art. 14. Forssell i: Wieselgren m.fl., s. 207-208. 589 590
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=