93 tetet. Av dessa studerade åtminstone 53 juridik, en klar majoritet av dem som angivit fakultetstillhörighet. En av demvar den blivande professorn för svensk och romersk rätt i Lund, David Nehrman. Bland de danska studenterna kom Andreas Hojer att få stor betydelse-betecknande nog erhöll han 1734 lärostolen i natur- och folkrätt samt offentlig rätt vid universitetet i Köpenhamn. Universiteten i Halle och Göttingenutgjorde centrumför den tyska upplysningen, en upplysning som karakteriserades av en långtgående lojalitet med den bestående samhällsordningen. Denna ständische Aufklärung saknade den franska upplysningens kritik av överhet och kyrka och inriktades på reformer inom det bestående systemet; dess betydelse för den positiva statsrätten i Tyskland var därför begränsad. Försök att identifiera begreppet upplysning med den franska varianten, har för Sveriges vidkommande medfört ett konstaterande att landet på det hela taget saknat en upplysningsrörelse. Denna uppfattning har emellertid ifrågasatts under hänvisning till bl.a. den tyska upplysningens karaktär. Jacob Christensson ser i begreppet en mera allmän tendens till självreflexivitet, ett intresse av att sprida kunskap och en önskan om moralisk och materiell förbättring. Christensson urskiljer tre generationer av svenska upplysningsmän, däribland en äldre med starka band till den lärda världen och med en uppfattning av samhället utan revolutionära drag. Det kontinentaleuropeiska universitetets utveckling och organisation avspeglades väl inom det svenska universitetsväsende som byggdes upp under täta kontakter med trosfränder, företrädesvis hemmahörande inomdet tyskromerska rikets gränser. Förbindelserna var av skiftande karaktär och omfattade både enskilda personer med utländsk bakgrund som av överheten inkallades till landet och en mer eller mindre centralt dirigerad reception av litteratur och idéer. Av grundläggande betydelse för de rikssvenska universitetens verksamhet långt in på 1800-talet var Uppsalaakademins konstitutioner från 1626 och 1655. I konstitutionerna avspeglades den högre undervisningens bundenhet till överhet och bekännelse. Unikt för de svenska universiteten — också i jämförelse med deras danska motsvarighet - var den inhemska rättens starka ställning. Den juridiskafakulteten avsågs bestå av två professorer: den ene med huvudansvar för svensk rätt, den andre för romersk. Professorn i romersk rätt skulle också visa rättens allmänna grunder i etik och politik. Undervisningen i dessa båda ämnen låg i övrigt händerna på professorn i philosophia civilis som enligt 1626 års konstitutioner uttryckligen tillhölls att basera sin politiska undervisning på Althusius’ verk. Den politiska undervisningen, vare sig den var hemmahörande inomdet filosofiska eller juridiska området, stod i starkt beroende av skeendet runt tronen. Fundamentallagsbegreppet ägnades särskild uppmärksamhet, något som avspeglades i Johannes Loccenius’ och Michael Wexionius Gyldenstolpes arbeten. Rättssystematiskt avgränsades det offentligrättsliga stoffet från civilrätten. Maktdelningsläran och dess legitimation av 1634 års regeringsform avlös-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=