66 Bornemann stod som rättsteoretiker högt över Algreen-Ussing, och han kunde bygga också straffrättens allmänna del på den av honomi den allmänna rättsläran förfäktade personlighetsprincipen^'^'^ Hans straffrättsföreläsningar betecknades redan år 1850 som »Begyndeisen af en ny Tid i vor positive Retsvidenskabs Historie».'^^ Bornemanns framställning av straffrättens allmänna läror vållade annars utgivarna Aagesen och Goos stora problem. I Bornemanns efterlämnadepapper fanns endast ett färdigt manuskript till den tidigare föreläsningsserien från år 1857—1858, medan hans nyare serie, somavbröts av hans död år 1861, var en fritt hållen, på vissa ’stolpar’ byggande framställning. Utgivarna var därför tvomgna att fylla ut den äldre texten med åhöraranteckningar och att på vissa punkter självständigt skriva framställningen utgående från föreläsarens stolpar.’51 Dessa föreläsningar trycktes samtidigt som riksdagen redan behandlade förslaget till ny strafflag, och utgivningen hade såtillvida drag av »Ehrenrettung». Utgivarnauppmanade läsarna att jämföra texten med lagförslagets allmänna del för att inse betydelsen av Bornemanns medlemskap i lagkommissionen; hans namn nämndes nämligen inte i kommissionens slutliga betänkande.’5Bornemanns betydelse som andlig upphovsman till den nya Straffeloven märks också i den första lagkommentaren, kand. jur. Emil Jiirgensens »Almeenfattelig Veiledning til Forstaaelse af Straffelovens Grundsastninger och almindelige Bestemmelser» (1866; XV-1-431 s.; 8:o). Jiirgensen konstaterade, att äldre jurister, somi många år hade varit praktiskt verksamma somämbetsmän eller sakförare, kunde ha det svårt att sätta sig in i den nya lagen, i motsats till de yngre jurister, som i likhet med författaren hade fått sin juridiska uppfostran av Bornemann, »og af ham have Ixrt at skatte og beundre det, som vi nu atter mode i den nye Lov». I enlighet med titeln behandlade den exegetiska kommentaren endast Straffelovens åtta första kapitel, dvs. de allmänna lärorna.’55 Bokens titel berodde i övrigt på Jiirgensens ambition att samtidigt skriva både ett arbete för lekmän och praktiska jurister och en vetenskaplig framställning. Recensenten P. G. G. Jensen berömdeJiirgensen närmast för att denne så noga hållit sig till Bornemanns föreläsningar och Straffelovens förarbeten, så att boken kunde ha varit användbar som akademisk lärobok, om författaren bara inte hade gjort sig skyldig till »en vis Vilkaarlighed i sine paa den positive Ret stottede Paastande».’5-’ Straffrätten hörde förutom den allmänna rättsläran och arvsrätten till Bornemanns specialområden, och redan hans licentiatavhandling var straffrättslig, en Tamm, Retsvidenskaben, s. 146. Schonberg, Tilregnelse, s. VII. '5' Bornemann III, s. V. ’5- Bornemann III, s. V4I. '53 Jiirgensen, s. VI f. '5+ TfRvarsen 1866, s. 474. 150
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=