33 I-IV» (1851-1857), som samtidigt var cn löst sammanfogad kommentar till tidens politiska händelser, visar att den åldrande 0rsted hade bevarat sin produktivitet.- Av 1820-talets litteratur kan främst nämnas Algreen-Ussings läroböcker i person- (1823), sak- (1825) och straffrätt (1829), som också de var formade som fortlöpande kommentarer till Hurtigkarls lärobok. Deras nära beroende av 0rsteds arbeten ledde till beskyllningar för plagiat från dennes sida. Under sin korta tid som professor (1840-1844) skrev Algreen-Ussing endast ett universitetsprogram, men han publicerade senare en handbok i arvsrätt (1855). Examensreformen från år 1821, vilken betonade vikten av tryckta framställningar i undervisningen, ledde nästan omedelbart till resultat: Schlegels rättsencyklopedi (1825) och statsrätt (1827) samt Kolderup-Rosenvinges talrika »Grundrids» (propedeutiska läroböcker) i rättshistoria (1822-1823), politirätt (1825), positiv folkrätt (1829), kyrkorätt (1838-1840) och rättsencyklopedi (1849). Kolderup-Rosenvinge gjorde sig också bekant som utgivare av gamla lagar och domar. Hansen gav ut en framställning i skiftesrätt (1825) och senare en inledning till civilprocessen (1839). Johan Christian Kall (1795-1858), som förlorade mot Bang i konkurrensen om Hurtigkarls efterlämnade professur, publicerade en naturrättsframställning (1825) och doktorerade med ett arbete omsedvanerätten (1828). Övriga juris doktorer under decenniet var David N. Seidelin (1820) och Carl Fr. Normann (1828), medan den sistnämndes trätobroder VilhelmHenrik Drejer doktorerade först år 1836. Under följande årtionde var Bang, en av 0rsteds efterträdare som redaktör för Juridisk Tidsskrift, den flitigaste skribenten. Av hans produktion kan nämnas en lärobok i romersk privaträtt (1833-1835) samt en omfattande femdelad framställning av den danska processrätten tillsammans med J. E. Larsen (1837-1843). Liksomunder 1700-talet fanns det fortfarande professorer, vilkas hela produktion inskränkte sig till någon enstaka dissertation. Larsen gav endast ut processrätten tillsammans med Bang, några rättshistoriska artiklar samt ett arbete t:)m Islands statsrättsliga ställning (1855), och Fr. Chr. Bornemanns främsta bidrag till juridiken under hans livstid var ett rättsteoretiskt föredrag (1845) och ett par arvsrättsliga artiklar (1845). I likhet med många av sina kolleger ett sekel tidigare lämnade dock Larsen och Bornemann efter sig omfattande föreläsningsmanuskript, och dessa postumt utgivna framställningar utgör viktiga bidrag till den danska rättsvetenskapen. Larsens »Samlede Skrifter, I, 1-3, II, 1-3, III, 1-3, IV» komut åren 1857-1861. Larsen visar sig här vara en juridisk polyhistor, som behandlade rättshistoria (I, 1), såväl den gamla somden nya statsrätten (I, 2-3), hela civilrätten (II, 1-3), civilprocessens allmänna och speciella del (III, 1 och 3), straffprocessen (III, 2) samt andra ämnen »fortrinsviis af politisk Indhold» (IV). Larsens föreläsningar betrakta- - 0r$tcd nämnde själv. Mit Liv, s. 278, att »min Tids Histnrie ... langt mere end mit eget Livs, er Formaalet for dette Skrift».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=