136 2000 s.; 8:o) komut ett par år senare och behandlade alltså trots arbetsfördelningen även Storbritannien. Departementets instruktion gick dock ut på att Munch-Rarder först skulle bekanta sig med förhållandena i England före resan till Nordamerika, och han hade på sin resa kommit i Paris överens med Aubert om en arbetsfördelning: Aubert skulle bl.a. ta sig an juryinstitutionens uppkomst och tidigaste historia.'®^ I sin i början av det första bandet tryckta utförliga skrivelse till justitiedepartementet förklarade Munch-Ra^der i synnerhet, varför han hade ansett sig föranledd att ändra sin negativa inställning till juryinstitutionen i sin statsrätt från år 1841 (se nedan 2.7.).^!° Han ansåg nu det engelska och amerikanska systemet inte vara en fara för rättssäkerheten. En jury kunde dock endast bli »heldbringende, naar den er indfort ad fredelige Reformers Vei og vel afpasset efter det forovrigt bestaaende». Om jurvn däremot var en »Frugt af politiske Omvxltninger» berodde åsikterna om dess skada eller nytta på envars partitillhörighet.'” Hjelm försökte sig med föga framgång som lagförfattare även på processrättens område med »Udkast, med Begrundelse, til almindelig Rettergangslov for Kongeriget Norge. I-II (med Indledning)» (1853; XXXVI+129+644 s.; 8:o); det första häftet hade utkommit i en första version år 1849 (66+352 s.). Hjelms åsikt om juryinstitutionens behövlighet kan i korthet sammanfattas i hans yttrande, att »Indforelsen af Juryvassenet har baade Grundloven og Tingens Natur imod sig».''^ Förslaget är även annars konservativt, och de mångordiga reglerna ombevis utmynnar i ett bibehållande av den legala bevisteorin (se III 4.). II2 2.7. Statsrätten Den statsrättsliga litteraturen utgjorde en betydande del av den tidigaste norska rättsvetenskapen. På detta område fanns det inga förebilder att hämta från enväldets Danmark, och inte heller den svenska statsrätten, som byggde på 1809 års Regeringsform, tycks ha fått någon betydelse i Norge. Det är också naturligt, att statsrättslitteraturen var kvalitativt mycket varierande. Ett särdrag i den norska statsrättslitteraturen är, att respektive författare ofta betecknade sitt arbete som avsett för den mer eller mindre obildade allmänheten. Det vore därför möjligt, att behandla dessa skrifter tillsammans med andra arbeten avsedda för lekmän. Statsrättsframställningarna skiljer sig Munch-Rx.der I, s.\\\ Munch-Rxdey-1, s. XI f. Mnnch-Rxder I, s.'Kill Sandvik, Handbuch, s. 460, betecknar Hjelms prticessrättsliga lagförslag som både opraktiska och oigenomförbara. Hjelm, Rettergangslov I, s. III. 110 112
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=