IIL Den sociologiska skolans orogram— nytt, förnuftigt, lumant? Den svenska lagstiftningen 1902 omåtgärder mot ungdomsbrott har ofta satts i samband med diskussionerna inomden internationella kriminalistföreningen (IKV) som grundades i Tyskland 1889. Olika författare har hävdat att den svenska lagstiftningen låg i linje med, eller starkt påverkats av, de förslag som framfördes från kretsarna kring IKV:s ledargestalt, Franz von Liszt, den så kallade sociologiska skolan. Andra har däremot menat att uppfostringslagarna snarare hade sitt ideologiska ursprung i upplysningstidens utilitaristiska och individualpreventiva strömningar.' Somframgått av föregående avsnitt refererade förarbetenatill 1902 års svenska lagar flera gånger till diskussionerna inomIKV. Mantalade omden rörelse »som väl å ena sidan från England lånat tanken att även i rent preventivt syfte tillämpa tvångsuppfostran men å andra sidan självständigt uppställt vissa fordringar på den egentliga strafflagstiftningens reformerande».^ Samtidigt vittnade den svenska diskussionen ommedvetna anknytningar till äldre, inhemska normsystemoch regleringar. Då varken de svenska dokumentenfrån 1902 eller senare tiders forskning närmare preciserar relationen mellan den sociologiska skolans programoch den svenska lagstiftningen, är flera väsentliga frågor obesvarade. • I vilken mån kan vi tala omden sociologiska skolan? Går det över huvud taget att påvisa något enhetligt programnär det gäller reaktioner mot ungdomsbrott? Vilka är i så fall de bärande principerna, dels för rättens roll i allmänhet, dels för åtgärdsrekvisit (målgrupper), åtgärder (medel) och den offentliga maktens arbetsfördelning (myndighet) i synnerhet? Omprinciperna är skönjbara, kan de då anses exklusiva för den sociologiska skolan eller återfinns de också i strömningar från andra tidsepoker och rättskulturer? Receptions- och revisionsproblemen ger upphov till nya frågor: • Återfinner vi principerna från den (eventuella) sociologiska skolans program i 1902 års svenska lagstiftning om behandling av minderåriga förbrytare och försummade eller vanartade barn? ' Se diskussionen omforskningsläget i Kapitel 1. 2 Bet. I s. 27. Se även a.a. s. 23, 25, 30, 53—54.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=