73 mar i brottmål. Även omde föreslagna uppfostringsåtgärderna, aga och anstalt, inte kunde likställas med »egentliga» straff, var ändå grunden densamma, nämligen att åtgärdens laglighet förutsatte konstaterande av en brottslig gärning. Om den minderårige förbrytaren inte tillerkändes samma rätt som den fullvuxne skulle lagstiftningen invecklas i alltför stora svårigheter och inbördes motsägelser. För att påskynda verkställigheten föreslog ligapojkskommittén och K. Maj:t den mindre ingripande regeln att dom skulle avkunnas senast dagen efter förhandlingens avslutande. Principen låg dock fast: »En given regel i straffprocessen bjuder, att intet utslag, förrän det vunnit laga kraft, får utan den dömdes medgivande verkställas». Högsta domstolen däremot betonade ännu en gång att rättsnormerna måste vara nyttiga för att göra statens rättskipning ändamålsenlig. Sex av sju justitieråd - Afzelius, Billing, Carlsson, Hellström, Ramstedt och Westring- framhöll det pedagogiska kravet på skyndsamhet mellan brott och sanktion. De såg inte några principiella hinder för en omedelbar verkställighet och hemställde att kravet på laga kraft måtte utgå. Skulle man avvakta att beslut om tvångsuppfostran vunnit laga kraft, vore beslutet i många fall förfelat. Afzelius, Billing, Hellström och Westringville dessutom inskränka åtalsrätten vid brott sombegåtts av någon som undergick tvångsuppfostran. Varken åklagaren eller målsäganden skulle få anställa åtal utan länsstyrelsens medgivande. Högsta domstolens rekommendation att inte följa straffrättens givna regel vann både K. Majrts, det särskilda utskottets och kamrarnas gillande utan att saken föranledde någon som helst kommentar i de offentliga handlingarna. Besvärsrätten inskränktes inte men förtogs onekligen en väsentlig beståndsdel när verkställigheten av tvångsåtgärden inte sköts upp. Ligapojkskommittens ambition att värna den tilltalades rättssäkerhet hade dessutomurvattnats av att gruppen förbrytare under 15 år - även det på Högsta domstolens initiativ - förts in under den administrativa barnavårdsnämndens regler, där möjligheterna till överklagande inskränkte sig till beslut om tvångsomhändertagande, vilket för övrigt också kunde verkställas innan det vunnit laga kraft. Rättssäkerheten underordnades pedagogiken och juristerna drev på utvecklingen. 1902 års straffrättsliga revision innebar att en gärningsman i övre tonåren betraktades mer somen produkt än somen producent av sociala omständigheter. Det allmänna - stat och kommun — övertog delar av föräldrarnas arbiträra funktionsomuppfostrare, det kortastraffet blev långvarig vård, och tvånget legitimerades som fördelning av förmåner, inte av klander och lidande. Denna i grunden patriarkala ideologi har träffande fångats av den österrikiske sociologen Wolfgang Stangl; »Du ska inte undgå min kärlek ... 100 Bet. I s. 99-101. Prop. 1902:7; 17. Prop. 1902:7:33-36. Prop. 1902:7:33 (HD), Prop. 1902: 7; 4, 47 (Prop. 1902), SäU (2) 1902:4:17-18, Riksdagens skrivelse 1902: 108: 1-11. SFS 1902:72 s. 3 (2 §). »Du wirst meiner Liebe nicht entgehen ...» Stangl 1988 s. 12. 100 102 »103 101 102 103
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=