RB 56

72 tvångsuppfostran, somsyftade till att bli ett bättre medel för behandlingen av brottslingar. Den samhällsnyttiga poängen var att staten i framtiden skulle besparas kostnader inomfångvården. Visserligen fanns det visst fog för tanken att kommunerna själva genom försummelser orsakat den unges brottsliga beteende, men mot detta invände utskottet att den kommun där han vuxit upp i många fall var en annan än den där han ägde hemortsrätt vid tiden för brottet. Utskottets linje, som också vann riksdagens bifall,’^^ var av principiell betydelse. Den brottsförebyggande vården av personer under 15 år fördes — med garantier om statsbidrag i bagagaget — till kommuner och landsting. Behandlingen av unga lagöverträdare mellan 15 och 18 år fördes till straffrättens ansvarsområde, vilket innebar att statskassan skulle finansiera den ungdomsvård som föräldrarna inte klarade av eller kunde betala. Gränsen flöt dock fortfarande mellan offentligt och enskilt. Både strafflagens och barnavårdslagens uppfostringsåtgärder skulle nämligen kunna verkställas i privata anstalter, som fick påräkna statsanslag i utbyte mot att lämna ekonomisk redovisning och underkasta sig inspektion, en speciell formav offentlig förvaltning utanför myndighetsområdet.'^* Något decennium senare aktualiserades dessutom dualismen mellan vård och straff i takt med lagstiftarens tenderade att förlänga den rättsliga barndomen. Genomlagrevisioner 1924 och 1935 höjdes åldern för barnavårdsnämndens målgrupper till 18 respektive 21 år. Då konkurrerade åter statens domstolar med lokalsamhällets administrativa myndigheter om (att slippa) de unga lagöverträdarna. Då uppstod också nya ideologiska och praktiska förbistringar kring begrepp sombarn, vuxen, vård, straff statligt, kommunalt och privat. 3.3.6. »Du ska inte undgå min kärlek» — rättssäkerhet och ändamål Snabba ingripanden mot ungdomar som begått brott tillmättes avgörande pedagogisk betydelse. Särskilt beträffande aga ansågs effektiviteten bero på om den felande hade förseelsen i friskt minne och kunde associera bestraffningens kroppsliga smärta till sin rättsstridiga handling.Rättsmaskineriet innehöll dock faktorer som riskerade att motverka pedagogikens ändamål. Brottmålsprocessen kunde dra ut på tiden och när domen väl fallit, gällde principen att utslaget inte fick verkställas förrän det vunnit laga kraft, det vill säga tiden för överklagande måste ha löpt ut. Ligapojkskommittén noterade dilemmat, men stannade vid att bibehålla både den dömdes besvärsrätt och kravet på laga kraft för verkställighet av doSäU(2) 1902:4: 12-13. Ståndpunkten hade tidigare framförts av justitieråden Hellström och Carlsson. Prop. 1902:7:39. Riksdagens skrivelse 1902:108:7-8. SFS 1902:67, 12 §. SFS 1902:72, Lag omverkställighet av domstols förordnande uppfostran, 1 §. 9*^ Bet. I s. 99-101. Prop. 1902:7:29, 33. tvångs- om

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=