55 nast vid 16 år, skulle myndigheten försöka placera honomi arbetslivet.^^ Om han behölls längre utgick inte någon ersättning till fosterföräldrarna eller barnhemmet från det allmänna, eftersomhan då ansågs själv betala av uppfostran med eget arbete. Vanartade barn, beteendefall, ansågs i regel kräva kraftigare reaktioner. Enligt huvudregeln skulle de sättas i speciella skyddshem. Vården komatt kallas skyddsuppfostran och här gällde minst sagt diffusa behandlingsprinciper. Som förebild sattes det goda enskilda hemmet, där flit, tukt, ordning och kroppsarbete skulle fostra barnen till »gudsfruktan och arbetsduglighet».'^'^ Reglerna för utskrivning var lika suddiga som för intagning och ingendera blev föremål för diskussion under beslutsprocessen. Skyddshemsvården skulle avslutas när ändamålet med behandlingen var uppnått och eleverna utan våda kunde sättas i normala levnadsförhållanden. Efter minst ett års vistelse på anstalten kunde styrelsen skriva ut den unge, såvitt han visade sådan »stadga» att uppfostran i skyddshemmet inte ansågs behövas längre. Skyddslingen kunde också släppas ut villkorligt, för att sättas i tjänst eller fosterhem. Under alla omständigheter skulle skyddslingen skrivas ut definitivt, senast när han fyllde 18 år. Slutgränsen motiverades med att äldre intagna utgjorde en fara för andra elever. Dessutom anfördes samma skäl som för fosterbarnen, nämligen att barnhemmet kunde frestas att hålla kvar den unge för att utnyttja hans arbetskapacitet.'^' Anstalten skulle utöva viss kontroll även efter utskrivningen. Med hänvisning till bestämmelserna i 1833 års legostadga och 1864 års näringsfrihetsförordning infördes rätt för anstaltsstyrelsen (alternativt barnavårdsnämnden för barn som vistats i enskild familj eller barnhem) att ha tillsyn över barnet till dess det blivit myndigt. Dessutomägde styrelsen (barnavårdsnämnden) rätt att intill den unges 18-årsdag utse anställning, vilken han inte fick lämna före samma ålder eller tidigast ett år efter utskrivningen.Utanatt överta den civilrättsliga föräldramyndigheten, det vill säga vad som i dag snarast skulle kallas rättslig vårdnad, kunde alltså det allmänna, i gestalt av anstaltsstyrelse eller barnavårdsnämnd, utöva en rad funktioner inomden faktiska vårdnad som normalt låg under föräldrarnas ansvar. De pedagogiska principerna om aga och långvarig, tidsobestämd, ändamålsenlig karaktärsstyrning dominerade också diskussionen om tvångsuppfostran för straffmyndiga. 39 SFS 1902:67, 11 § p. 3. 'to Bet. II s. 69, 97, 182-196. SFS 1902:67, 13, 15§§. 31 Bet. II s. 70-71. SFS 1902:67, 17 §. 32 SFS 1902:67, 20 §. MAK 1902:173 av Johan Widén. SäU (2) 1902:2:22-24.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=