46 skolkande barn från föräldrarna. Ligapojkskommittén föreslog ett vidgat tilllämpningsområde, så att vanartade barn uttryckligen kunde skiljas från sina föräldrar. Bakomideologin fanns de ekonomiska aspekterna; kommittén menade att tvångsomhändertaganden försvårades av att de vanartade barnen i allmänhet tillhörde samhällets fattigaste klasser, vilket innebar att föräldrarna i regel saknade varje utmätningsbar tillgäng somkunde täcka underhållet för offentlig tvängsuppfostran. Omkommunen intevilleta pä sig kostnaderna, fanns ingen möjlighet att ta hand ombarnet.^ Vilken reglering valde lagstiftaren? 1902 års lag omförsummade och vanartade barn satte 15 är som högsta gräns för barnavård med hänvisning till den socialt-religiösa sedvänjan att man dä var konfirmerad, till den civilrättsliga regeln att man dä fick råda över vad man förvärvat och till den straffrättsliga principen om att den unge dä nätt tillräcklig stadga i karaktären för att välja det rätta eller orätta. Någon lägsta ålder sattes inte med motiveringen att det allmänna måste vara den yttersta föräldern för varje barn. Visserligen var det inte troligt att spädbarn visade vanartigt beteende som motiverade ett offentligt ingripande, men faran för ett barns utveckling i ond riktning kunde vara påtaglig redan vid tidig älder.^ Åtgärdsrekvisiten utöver åldern relaterades till uppväxtmiljö, närmare bestämt en vanvärd som kunde anses vara socialt riskabel eller till ett framhärdande i beteende, som kunde anses kräva nya uppfostrare, där föräldrar och folkskola gått bet. 1902 lag för underäriga kom alltså att avse: »beredande av ändamålsenlig uppfostran åt barn under femtonår, vilkapå grund av föräldrars eller målsmäns lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att ägna barnen nödig tillsyn är i sedligt avseende så försummade, att särskilda åtgärder anses vara erforderliga för att förekomma deras vanartande, eller är så vanartade, att hemmets och skolans uppfostringsmedel befinnes otillräckliga för deras tillrättaförande.»'° Förarbetena gav viss vägledning för hur de syntetiska och utpräglat normativa, moralistiska begreppen skulle tillämpas. Exempel pä sedligt försummade barn pekade ut föräldrar som levde i osedlighet, dryckenskap och andra laster, som saknade bostad och förde ett kringströvande levnadssätt, som genom sina exempel eller direktauppmaningar inövade barnen i brottslighet eller vars nödtvungna bortovaro frän hemmet ledde till brist pä tillsyn över barnen och risk för deras vanartande.'’ Bestämningen svarade konsekvent mot de orsaker, som vi tidigare sett ligapojkskommittén använda för att förklara uppkomsten av »det onda»: lönearbetarnas lastbarhet, likgiltighet eller oförmåga när det gällde och 51 §. Bet. II s. 48-49. 8 SFS 1897; 108, 42 § 4 Bet. II s. 54-55. 1° SFS 1902:67, 1 §. '1 Bet. II s. 50, 55,63. mom.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=