RB 56

45 än så. Liksomi den norska barnevernsloven från samma år och det danska förslaget 1895 sade man sig vilja nå alla de unga sombildade »förbrytararméernas rekryter».* På sociala och moraliska indikationer skulle barn skyddas från sedlig undergång. Grunden för uppfostringsåtgärder omfattade därför inte bara lagöverträdelser och andra asociala beteenden utan också hemförhållanden, det vill säga miljörekvisit som hänfördes till föräldrarnas bristande förmåga somuppfostrare.^ Det kunde, skrev ligapojkskommittén, inte vara likgiltigt för staten om det växte upp skaror av barn, vilka, omde inte togs omhand, skulle utvecklas till arbetsodugliga, lastbara och brottsliga män eller kvinnor, skadliga inte bara för sig själva utan också för samhället och dess ordning. Barnens sociala anpassning till samhällsnyttiga medborgare framstod därför somett viktigt ideellt och på längre sikt lönsamt statsintresse.^ I lagstiftarens sociologiska teoribild nedtonades skillnaden mellan försummade och vanartade barn liksom mellan vanartade och brottsliga. Där sedlig försummelse förelåg fanns nämligen också i allmänhet en begynnande vanart, och utvecklingen skedde gradvis och omärkligt. Många av de åtgärder som föreslogs skulle därför kunna tillgripas för både försummade och vanartade barn, varför beslutsrätten borde ligga på en myndighet som ägde god kännedomombarnets person och dess levnadsförhållanden.** Programmet ansågs kräva att regleringen ändrades inom en rad rättsområden: 1864 års strafflag, lösdriverilagen från 1885, fattigvårdsförordningen från 1871 och folkskolestadgan, vilken ursprungligen tillkommit 1842 men reviderats så sent som 1897. Kraven gällde större klarhet i fråga om rekvisit för användning av offentlig uppfostran och omdet ekonomiska ansvarets fördelning. Innehållet i uppfostran togdäremot mycket litet utrymme i diskussionen. Strafflagen kritiserades då den ansågs göra allt för många ungdomar straffbara, något somutmanade både rättvisan och kravet på rationell samhällsplanering.^ Lösdriverilagen kritiserades, då den saknade varje regel för åtgärder mot personer under 15 år.^ Fattigvårdsförordningen föreskrev för tiggande eller vanvårdade barn att den kommunala fattigvårdsstyrelsen kunde förfara som den fann vara »av omständigheterna påkallat». Lagbudets vaga formansågs ha lett till att fattigvårdsstyrelserna sällan ingrep på andra grunder än materiell vanvård.^ Folkskolestadgan gav skolrådet befogenhet dels att skilja vanartade och störande barn från klassen för att sätta demi särskola, dels att skilja > Stang Dahl 1978 s. 93. Haarl0v 1952 s. 100-101. - Bet. II s. 81-82. Se även riksdagens skrivelse 1902:59:20. ^ Bet. II s. 33-35. Bet. II s. 54-55, 65. Bet. I s. 86-89. ^ Riksdagens skrivelse 1896:37 s. 12-13. 7 SFS 1871:33, 13 §2 mom. Bet. II s. 47-48.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=