183 Det förekom därför att allmogen ville bli kvitt den tilltalade, omnågon bättring mte var att vänta.Aven hovrätterna hänvisade till principen omoförbätterlighet visad genom återfall, när de valde att tillämpa den stränga lagen och inte leuterera underrättens dom. Omvänt anfördes god prognos som skäl för strafflindring och större tolerans.'^ Äldre svensk rätt hade inte beaktat återfall vid straffmätningen. I tidig ny tid godtog emellertid lagstiftningen successivt principen om oförbätterlighet belagd genom återfall och införde regler sominnebar oskadliggörande av socialt »odugliga» individer. På kontinenten stadgade Constitutio Criminalis Carolina 1532 dödsstraff vid andra återfallet. Ett drygt århundrade senare föreskrev drottning Kristinas straffordning 1653 »Stjäl någon över sextio daler silvermynt, eller dess värde, eller beträdes tredje gången med tjuveri, den domes till döden, /.../ vilket på honomexekveras, helst då han det förr utståndne straffet, ej låtit sig till bättring lända, därföre han ock kommer, somett ogräs i landet, att utrotas».''^ Många texter indikerar att samhällets elit upplevde just stöldbrottslighet som ett växande problem under decennierna kring sekelskiftet 1700. Från slutet av 1690-talet övertog stölderna sedlighetsbrottens tätplats inomkyrkoplikten.'-'* I K. Maj:ts Brev till Svea hovrätt 1719 hette det att den allmänna freden och säkerheten motiverade dödsstraff för återfallstjuvar. Brevet var ägnat att ta udden av det besvärande faktumatt Mose lag inte någonstans föreskrev dödsstraff för stöld. Då Bibeln inte erbjöd stöd, sökte dödstraffets anhängare stöd i den romerska maximen »när sederna försämras får straffen skärpas».*^’ På så sätt bibehölls på samma gång dödsstraffet för stöld och fiktionen att den världsliga rättsordningen vilade på principer som var oåtkomliga för mänsklig kritik. Äterfallstölden somgrund för skärpning befästes i 1734 års lag. De tre första resorna skulle ge inspärrningeller piskning, efter den fjärde, eller omden tredje stölden översteg 100 daler, skulle tjuven hängas. Lagstiftningen stannade inte vid detta.1745 hette det i en kunglig förordning att missgärningar i gemen. ’’ Westman 1934 s. 33-37. Munktell 1939 s. 529-530. Lag och rätt i Noraskoga s. 135-140,294. Thunander 1990 s. 46-48. Thunander 1990, 1995. Lag och rätt i Noraskoga s. 135-140, 294. Gullstrand 1923 s. 69, 75. Bo H. Lindberg 1992 s. 168, 622-623. Malmström 1934 s. 128-129. V. Almquist 1934 s. 742. J. E. Almquist 1942 s. 26. '■* Arnell 1730 s. 806-807 med där anförda kungliga brev och reskript 1698 respektive 1715. Citat från Abrahamson 1726 s. 803-804. Schultzberg 1992 s. 113. Bo H. Lindberg 1992 s. 632—640. 1703 hade dödsstraff införts för den somsnattade tredje gången. Justitierevisionens rescript till Svea Hovrätt den 21 augusti 1703. K. Majits Placat den 18 februari 1720 föreskrev dödsstraff för den somförsta gången stal av sin husbonde för ett värde av minst 30 daler. K.ongl. Maj:ts Placat och Förordning, Angående Hus-Tiufnad, och huru den bör dömmas och affstraffas. Den 18 februari 1720. Abrahamsson 1726 s. 804.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=