182 alla förmildrande och försvårande faktorer i det enskilda fallet.^ Konkret betydde det att underrätternas domar kunde underställas hovrätternas prövning innan de fick gå i verkställighet^, vilket särskilt betonades beträffande förintelsestraff: »Vad livssaker å landet eller i städerna vidkommer /.../ finner Kongl Maj:t likväl gott här efter att förordna, att alle mål skole komma under hov-rättens utslag förr än någon exekution anställes».^ Leuterationen i andra instans innebar med andra ord att man införde en avsiktlig dualismi rättegångssystemet. Underrätten tilldelades rollen att uttolka det gamla testamentets stränghet och hovrätterna det nya testamentets evangeliumoch förlåtelse.^ I den teocentriska rättslära som skulle styra överdomstolarna mot det rättvisa straffet gjorde man en grundläggande distinktion mellan handlingar som tillkommit efter moget överv ägande och de som skett av en plötslig ingivelse eller på grund av yttre tvång. Förarbetena till 1734 års lag talade omatt straffansvaret var beroende av omgärningsmannen genomfritt val föredragit det onda före det goda. Det noga övervägda beslutet framställdes som ett uttryck för gärningsmannens habitus, för hans bestående och frivilligt förvär\'ade personlighet. I varje enskilt mål bedömdes därför inte bara den brottsliga handlingen utan också den handlandes böjelse till dygd eller till last. En person somvalt att utveckla sin karaktär till något moraliskt ont var därför särskilt förkastlig, vilket motiverade strängare straff.'^ Under 1500-talet och ett gott stycke in på 1600-talet förekom en arbiträr straffmätning »efter omständigheterna» vid häradstingens brottmål.Här kunde menighetens lokalkännedom och uppfattning om svarandens karaktär bli avgörande för domen. Sedan hovrätterna inrättats, med början 1614, kunde menigheten, omden ansåg att häradsrätten genomatt följa lagtexten fällt en för sträng dom, göra förbön för svaranden till högre instans, vilket då redovisades i underrättens circumstantia. Samtidigt bedömdes upprepade återfall som tecken på djupt rotad ondska och oförmåga till bättring: »den man ingen bättringförmodar av och motvilliga skalkar, somförr hava illa gjort, demskall man inte låta komma undan det straff sombokstaven medgiver».** 5 Bo H. Lindberg 1984 s. 275-285, 290; 1992 s. 340-346. Stjernberg 1907 s. 157-160. Jägerskiöld 1963 s. 212. Olin 1934 s. 831, 843-844. 1714 fick hovrätterna formell tillåtelse att leuterera i brottmål, vilket ytterligare bekräftades genomkungliga brev 28.1.1737, 12.4.1753, 11.11.1756. Anners 1964 s. 101, 1965 s. 127. Lag och rätt i Noraskoga s. 142, 295. Olin 1934 s. 807. Westman 1912 s. 48; 1934 s. 39-40. ^ Instruction hwar efter Kongl. May;ts troo Man och Landzhöfdinge öfwer N. så den somär nu för tijden der, som dhe, som efter honomi tiensten komma, hafwa sigh uthi sitt Embetes förrättning och beställning hörsambligen att efterrätta. 28 Jan. 1687, p. 6. ** Bo H. Lindberg 1992 s. 456. Björne 1992 s. 769-770. ^ Bo H. Lindberg 1992 s. 167-168, 389-392, 622. Westman 1934 s. 33-37. " Förebilderna var av gammalt ursprung, se Olaus Petri i »En liten ingång till lagboken» (omkring 1530) med uttrvcklig hänvisning till Scipio, citerad i J. E. Almquist 1937 s. 139; 1942 s. 4, Holmbäck 1928 s. 270. Se även Digesta 48.19.20.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=