167 Hushållsståndet (familjen, korporationen, skrået etc.) framställdes som statens viktigaste beståndsdel. Inomhushållet tillkom överheten husfadern. Han var både präst och furste, som skulle föda, klä, undervisa, utbilda, fostra, aga och övervaka sina underlydande för statens och för Guds skull. Husbondens totala myndighet förutsatte att tjänstehjonen integrerades som medlemmar av familjen. I legoförhållandet fanns de tre grundläggande elementen för en »patriarkalisk» eller »paternell» relation: ömsesidighet, ojämlikhet och totalitet.^^ Ur totaliteten härleddes idén om att förhållandet mellan arbetsgivare och anställd var av personlig natur, krävde fysisk omedelbarhet mellan parterna och till karaktären jämförbar med relationen mellan föräldrar och barn. I motsats till avtalen som uppstod i spåren efter 1800-talets näringsfrihet, var hjonets prestationsskyldighet inte begränsad till art och omfattning utan förutsatte en vidsträckt och ospecificerad lojalitetsplikt. Principen omtotalitet innebar också en skyldighet för husbonden att ha lekamlig och andlig omsorg omsitt folk: »Bliver legohjon många år bortåt kvar hos en husbonde, och uti hans tjånst tillbringar sina bästa år, kommandes sedermera så av sig, att ingen vill det tjänst taga; då bör husbonden ett sådant legohjon icke förskjuta, utan draga försorg, att det njuter sin skäliga skötsel och underhåll till döddagar, emot det arbete som det då kan komma till väga».^-^ Husbondens faderliga funktioner utövades emellertid i en problematisk relationtill lokalsamhället i övrigt, till andra stånd och till staten. Att förmedlingen av social-etisk fostran primärt skulle ske i familjen innebar tillsammans med rader av partikulära regleringar och jurisdiktioner å ena sidan underlag för nonkonformistiska samhällssektorer. Dessutomutgjorde byar och socknar slutna världar med egna seder och traditioner.Husfaderns maktfunktion reducerades å andra sidan i takt med skärpt insyn från en rad institutioner utanför familjen. Överhetens inspektion av den enskilde uppfostraren erkände på samma gång familjens betydelse som den innebar ett ifrågasättande av den enskilde uppfostrarens förmåga att sköta saken efter eget omdöme. Så långt tillbaka vi kan följa skrivna källor har nämligen uppfostran av barn inte varit föräldrarnas ensak. En annan sak är att kontrollinstrumenten har förändrats, en process med offentligrättsliga och ideologiskt-ekonomiska aspekter. P. Englund 1989 s. 93, 203, kap. 11. Harnesk 1990. Edgren 1990. Kongl. Majas Stadga och Förordning, Angående Tienstefolck och Lcgohion. Den 6 Augusti 1723, § 13. Pleijel 1951 s. 11-12. L. Petterson 1992 s. 55. Modéer 1993 s. 51-52. Kontakten mellan centralmakt och lokalsamhälle tycks ha karaktäriserats av interaktion, inte revolt eller konflikt. Lokalsamhällets ledare ska i påfallande grad ha argumenterat i legalistiska termer, vilket indikerar att rättsordningen ansetts legitim. Österberg 1989 s. 73-95. 1664 tvekade Svea Hovrätt att förorda straff för svordomar; här gällde det ju en fråga för hustukten. Hovrätten rekommenderade dock slutligen straffbeläggande med motiveringen att husfäderna stod maktlösa inför sedernas förfall. Bo H. Lindberg 1992 s. 278.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=